Jag älskar att hämnas! Vad det än är så älskar jag det!
Har någon gjort något, på skoj eller för att vara elak så är jag inte sen med att just..hämnas.

Hämnden jag gav Ante idag var så rolig att jag kommer leva gott på det ögonblicket i resten av mitt liv!
Ni skulle ha sett hans min och hört hans röst när han kallade mig elak! Fy fan vad roligt det var!
Dock tyckte inte Ante att det var lika roligt, han blev ju lite sur... och det gjorde hela skiten ÄNNU roligare.

Detta får mig att tänka tillbaka till våren-06 då jag och Ante bodde i en liten liten 1:a på max 30kvm med kokvrå.
Ante hade gjort mig grinig över en sak så jag bestämde mig för att hämnas lite grann..
Och ja, i en liten 1:a så finns det inte så mycket gömställen..
Eller?
Under en och samma dag gjorde jag dessa saker;

*Ante var på toa, antar att han sket.. så jag smög mig in i våran enda lilla garderob,satte mig på huk där tills han var klar. Han öppnade dörren, gick ut i rummet och ropade lite efter mig, men han fick inget svar.
Jag satt kvar på samma ställe ytterligare ett tag tills han gick mot badrummet igen, då flög jag ut ur garderoben och skrämde livet ur karln. Fan vad jag skrattade!

*Ante gjorde något, vad minns jag inte riktigt, men jag hoppade upp på kokvråbänken,ställde mig vid sidan av kylen och var knäpptyst.
Ante började kolla efter mig men hittade mig inte...
Så gick han in i kokvrån... och då flög jag på han bakifrån och skrämde livet ur han igen!

*Ante satt på balkongen och rökte, jag kröp under sängen..
När han kom in igen så var jag borta, vid det här laget borde vem som helst fatta att jag skulle skrämmas.. men inte Andreas, nej nej..
Så vips var han vettskrämd ännu än gång!

Eller som den gången som jag bara vara tvungen att hämnas med något;

Jag: Älskling, du... bli inte ledsen nu.. men jag har pratat lite med din mamma..
Ante: Aha? om vad?
Jag: Ja men bli inte ledsen nu, det kan verka mer illa än vad det är.
Ante: Säg då!
Jag: Din mamma har berättat för mig att du har en liten hjärnskada, men att hon aldrig har velat säga något till dig..
Ante: Nej du, det tror jag inte på.

Efter ca 2 dagar (japp hämnden fortsatte så länge) så var Ante tvungen att ringa sin mamma och fråga... haha!