I bland så glömmer jag bort hur bra jag egentligen har det.
Jag har ett eget hem,jobb när jag vill,en underbar dotter och lever ihop med hennes pappa sedan 4 år tillbaka.
Har aldrig varit beroende av ekonomiskt stöd från t.ex socialen, förutom 1 månad nyligen, men då var det bara hyran vi behövde hjälp med.
Vi har en bil, inte den snyggaste men den funkar för oss i alla fall.
Jag har båda min föräldrar vid liv + alla mina syskon.
Jag har underbara vänner som ställer upp i vått och torrt.

Jag har ett liv, ett eget liv. Ett liv som är bra.

Men som sagt, i bland så glömmer jag bort allt detta och sneglar på folk av avundsjuka.
Men vad tjänar det till egentligen? Jag har ju det bra!

Andreas påpekar ofta att jag är dålig på att visa kärlek, och det stämmer ju, fast jag vill inte erkänna det själv.
Men i går, när jag och Andreas rökte så frågade han om han fick en puss..och mitt svar blev som vanligt;
-Njeee...
Men han tog tag i mig ändå och gav mig några pussar, det kändes bra. Men inombords så skämdes jag, det kändes nästan som när vi nyss träffades och allt blev så pinsamt.
Andreas sa att jag blev röd i ansiktet.Generad.

Jag måste bli bättre på att visa min kärlek för honom, för det är ju så, jag älskar honom.
Och kärlek är ju precis som med blommor, vattnar man inte varje dag så dör dom.

Så här med lovar jag mig själv att börja visa mer kärlek, säga oftare till Andreas att jag älskar honom.
Jag tror att det skulle göra vårat förhållande bättre.

Men visst finns det stunder då man bara vill packa ihop lite kläder och dra i väg, långt bort från ansvar och annat..