Här i min ensamhet när karln är på jobbet och Maya på dagis så har jag fått tid att tänka och fundera en massa.
Många funderingar har det blivit om mig och Ante, inget negativt dock.

Vårat förhållande är som en berg-och dalbana, ibland så har vi det skitbra och ibland vill vi inte ens se varandra.
Men vilka har det inte så i sitt förhållande liksom?

När jag träffade Ante för första gången så levde jag redan med en annan kille, en riktig idiot som det visade sig senare.
Ante började på samma gymnasieprogram som mig 2003, barn och fritid. Han gick klassen under mig och min första tanke om honom var att han var söt.
Vi snackade mycket på rasterna,inte bara han och jag dock, även de vi var vänner med i våra klasser.
Vi samlades ofta kring något bord eller satt i en soffa och så snackade vi en massa skit om allt och inget.
2005 tog jag studenten och levde fortfarande med idioten J, men så hände en massa saker och jag beslutade mig för att lämna idioten J och flytta hem.
Under någon månad så bestod mina helger av festande med vänner och jag hade det jätte bra och en dag när jag satt framför datorn och loggade in på MSN så hade någon vid namn Runaswer addat mig som vän.. mjaha, vad är det där för jävla slisk nu då? tänkte jag men accepterade ändå addningen.
Det var Andreas.
Vi snackade sedan dag ut ,dag in och hela nätter.
Efter någon vecka så bestämde vi oss för att träffas på krogen Monster(hårdrocksklubb här i Gävle).
Och efter det så var vi oskiljbara, vi satt nästan ihop.. träffades ofta, sov över hos varandra men så kom ett stort bakslag, mitt ex började härja och pga det blev det tjafs mellan mig och Ante.
Som tur var så fick jag honom att lita på mig och vi fortsatte träffas.
December-05 så kom vi på att för fan, vi är nog tillsammans ändå och sedan dess har vi varit med om mycket i vårat förhållande.
Vi flyttade ihop efter ca 1½ månad tillsammans.

När jag tänker på mig och Ante så känner jag att ett liv utan honom vore inte något liv, han har ju varit min stöttepelare i mycket, ta t.ex när mitt hus brann ned. Då fanns han där, han och hans familj. Dom lät mig bo hos dom en kort period och alla var så underbara.

Nu sitter vi här, i en 3:a i mitt älskade Forsbacka, med en dotter på 2½ år och ringar på våra fingrar.
I sommar, 2/7 för att vara exakt så firar vi 4 år som förlovade.
Fan vad tiden går fort egentligen.

Vem kunde ana detta när vi sågs där första gången 2003 på barn och fritid?
Ja inte jag i allafall, inte han heller för den delen.

I höstas hade jag en period då jag var så jävla less på allt och alla, men mest på mig själv, så jag beslutade mig för att skicka ut Ante, han fick bo hos sin mamma i 1 vecka ca för att jag skulle få tid att samla ork, tankar osv.
Jag var övertygad om att det var slutet för oss, att jag skulle lämna honom för all framtid.
Men så kom Ante hem, vi satte oss ner och snackade och jag insåg att det måste ske en förändring snabbt och jag är villig att försöka förändra saker och ting.
Visst, så många förändringar har inte skett sedan dess, men jag inser mer och mer hur jävla mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig.

Jag tror fan att det är meningen att jag och Andreas ska leva ihop, det är han och jag, i vått och torrt.
Vi kompletterar varandra bra på många sätt.