Mitt hjärta gråter och jag vill så gärna ringa till svärmor och be henne köra hem Maya..
Har läst om den lilla pojken Theo som blev misshandlad till döds av styvpappan.
Mitt hjärta slits i bitar!

Ringde det inga varningsklockor när pojken (2 år gammal) bröt armen?

Jag mår illa av sånt här, det äcklar mig så innihelvete! 

Efter att ha läst om det där så fick jag sådan längtan efter Mayamys.. och tårarna är inte långt borta. Tänk om det hade varit hon?
En sak är i allafall säker, skulle Maya på något sätt gå bort så skulle jag se till att jag också lämnade jordelivet, smärtsamt eller inte, spelar ingen roll.. bara jag fick fortsätta vara vid hennes sida.

Jag njuter, jag njuter, jag njuter... Varför då?
Jo, för jag är ensam hemma!

Andreas och hans vän Rikard (korsordsförstöraren) har dragit till grannkommunen på födelsedagsfest och utgång, Maya är hos sin farmor och ska sova över där.
Jag är alltså ensam hemma tills imorgon.

Tog nyligen en varm dusch och gav mitt hår en rejäl kur och sedan lade jag mig i badet med en ansiktsmask och tidningen mama, så underbart härligt att kunna ligga där utan att bli störd.
Snart är det Idol, så jag ska duka fram lite gotta och lägga mig i soffan och ja.. njuuuuuuta.

Torsdag idag, helvete vad veckan har dragit förbi snabbt..

Maya är lämnad på dagis och handlingen är gjord, nu återstår bara städningen.
Vi får nämligen en övernattningsgäst idag/ikväll från Göteborg.

Jag ska förbereda mig väl och gömma mina korsord, för jag har sett att man inte kan lämna honom ensam med ett korsord:

-Alla afrikaner ska ut ur Sverige! Judar och valloner hör inte hemma här! SVERIGE ÄR INTE TILL SALU!

Ja, dom orden ekade utanför Coop i Valbo idag. En skäggig man i 60 års åldern stod och predikade sina åsikter till stackrarna som gick förbi.

Jag, som är vallonättling tänkte gå fram och skaka hand med mannen och upplysa honom om mina rötter.
Men men, det blev inte så.

Och eftersom att jag och Andreas har sådan låg humor ibland så tyckte vi att mannen var riktigt festlig.

Något som har varit en stor snackis framförallt på familjeliv.se är barn med hål i öronen.
Vuxna människor diskuterar och bråkar om vilken ålder som det är bäst att låta sina barn ta hål i öronen.
Vissa säger att barnen ska vara gamla nog att välja själv och vissa säger att det är bättre att göra det när barnen är små.

Jag tillhör den senare kategorin- Jag anser att hål i öronen är bättre ju yngre barnen är.
Barn som är små har bättre läknings förmåga än vad större har och risken för infektioner är mindre.

Det gör väl ont på barnet?
Faktum är att smärtan går över så fort och barn glömmer väldigt snabbt.Ge en klubba till barnet eller något annat som barnet tycker om direkt efter så glöms allt bort extra snabbt.

Maya är 3 år nu och jag känner att det är en bra ålder att ta hål i hennes öron, och jag överväger det väldigt mycket. Jag har läst om det och hört mig för hos andra som har barn med hål i öronen. Och det känns inte alls som att det vore "världens grej".
Pang poff, så är det klart liksom.
Visst känns tanken rätt svindlande ibland, att någon ska göra hål i min dotters öron, att någon ska orsaka en liten smärta hos henne medans jag står bredvid och kollar på.
Men som sagt, det är så kortvarigt och glöms bort direkt efteråt.
Jag tror att det skulle gå riktigt bra.

Jag var själv liten när jag tog mina första hål, det enda jag minns är att jag satt och kollade i en spegel och var hur spänd och förväntansfull som helst. Jag minns de fina örhängerna jag fick och framförallt så minns jag alla coola peruker som fanns där inne hos frisören.
Smärtan från just den gången minns jag inte.
Och jag har ALDRIG haft några problem med mina hål (som just nu arbetas till större storlek).

Efter den gången så har jag tagit 4 hål till i öronen,då gick jag i högstadiet, och den smärtan minns jag. Och dom hålen fick jag några små problem med och därför har jag valt att låta dom vara nu i fortsättningen.

Maya är intresserad av örhängen och säger att hon vill ha hål och ha lika som mamma.
Hmm, hur ska jag göra nu då?

Barn i allt yngre åldrar har mobiltelefoner nu för tiden, var och varannan 7-8 åring har en.
Jag kan förstå om man väljer att köpa en billig mobil till sitt barn som går i skolan, men jag förstår inte hur man tänker när man låter 5-6 åringar ha en egen mobil, dyra mobiler dessutom.

Jag tror knappast att barnen får ha med sig mobiler till förskolan och jag tror knappast att barn i den åldern förstår innebörden med att ha en egen telefon.

Varför tror vissa föräldrar att deras barn i sådan ung ålder har nytta av en egen telefon?
Själv så tror jag att det handlar om status.

Man vill visa omgivningen att man har det så pass gott ställt att man kan ge sitt lilla barn en egen telefon av ett dyrt märke med avancerade funktioner.
Jag blir inte ett dugg imponerad. Snarare skrämd..

Min dotter har fått tagit över mina gamla mobiler- för att leka med. Hon har inget eget nr och telefonerna fungerar inte ens.
Nästa år fyller hon 4 år och jag skulle aldrig i min vildaste fantasi ge henne en fungerande riktig telefon i present.

Va fan, jag fick min första mobiltelefon när jag fyllde 13 och gick i 7an, det var tidigt på den tiden.. men tiderna förändras ständigt och barnen ska alltid ha de nyaste spelkonsollerna, nyaste mobilerna och dyraste kläderna, för vad vore dom utan dessa saker?
Jo, utan dessa saker så vore dom barn, så som barn ska vara.
Och det skulle väl vara hemskt?


Som det ser ut just nu så är det vi vuxna som tvingar våra barn att växa upp för snabbt genom att köpa dessa materiella ting. Snart blir det nog populärt att sminka sina 2 åringar varje dag innan man går med dom till förskolan.

Hej och hå, hela dagen har bestått av tvättning och städning. Resultatet av det är att våran säng är bombarderad av en massa rentvätt.. tanken på att man måste ställa sig där och sortera kläderna och lägga det på rätt plats är svindlande, haha..

Var och handlade en snabb sväng nu på kvällen, tjipp tjopp så försvann det pengar ur plånboken.Men det var det värt.

För övrigt så tycker jag att Maya är väldigt pigg för att vara sjuk, jag har fått jaga henne ute på gården 3 gånger idag. Sen så har vi haft en del tjafs hemma också.. ungen har en vilja av stål!

Måndagen började väl kanske inte riktigt så som jag hade önskat.. strax efter klockan 6 imorse så skrek Maya inne på sitt rum:
-MAAAAAMMAAAA JAG ÄR BAJSNÖDIIIIIIG!
Jag flög upp ur sängen och in på hennes rum, hjälpte henne in till toan och ja... det rådde inga tvivel om att ungen var dålig i magen.

Så idag är hon hemma från dagis och det blir hon nog imorgon också.

Jag hade hoppats på jobb, men fick inget.. kanske tur ändå eftersom att tvättning står på schemat och städning.

Samla poäng och klicka hem presentkort från t.ex H&M, hur enkelt som helst!

Jag har gått och blivit totalt hundsjuk, på många sätt.. dels på ett negativt, nämligen allergisk.
Men jag ska inte fokusera på det negativa just nu, det lovar jag.

Jag vill köpa en hund, en brukshund.
Enda sedan jag var liten så har jag haft hundar i min omgivning.. jag och mamma köpte våran första hund när jag var ca 6 år, en yorkshire terrier hane som var underbar, tyvärr så dog han hastigt då han blev ihjälbiten av en annan hund.
Sen gick det något år så köpte mamma en till hund, en pointertik som också var helt underbar, världens snällaste hund, tyvärr så dog hon i husbranden 2005. Saknaden efter dom två är stor och jag kommer aldrig att glömma dom.

När jag var 17-18 år så köpte jag och mitt ex en rottweiler, en liten hanvalp. Vi hämtade honom i Uppsala, anmälde oss till olika kurser och vi älskade honom som om att han var vårat barn.
Han älskade att följa med till mammas stuga och äta blåbär.
Jag förlorade honom när jag separerade från mitt ex, han lurade mig totalt en kort tid efter separationen och sade att han hade sålt våran fina Boss vidare..
Men jag har fått veta nu att Boss finns kvar i mitt ex ägo. Det känns förjävligt!
Det var MIN hund, det var JAG som tog det största ansvaret över honom och gick på de långa promenaderna.

Men i allafall, minst 1 gång per dag så sitter jag nu på blocket och kikar efter en potentiell hund till våran familj.. men det håller sig bara på en drömnivå än så länge. Vi har ju två katter och att köpa en hund i rottweiler storlek skulle nog inte passa sig så bra just nu... Men drömma får man.
Jag vill ha en stor hund, en hund man kan arbeta med, ta med ut i skogen och gå på långa promenader med, men man ska också kunna luta sitt huvud på hunden och gosa.

Jag vill så gärna..  men det får vänta. Den dagen som vi inte har några katter kvar och om Ante får fortsätta jobba på Sandvik så kanske det händer.
Man får ju inte lämna hundar ensamma hur länge som helst under dagarna, så om Ante får vara kvar på Sandvik så skulle det faktiskt funka.

Men som sagt.. det är en dröm.

Fan, jag har en liten liten "down-period" just nu, vilket för mig innebär:
*Ständigt tovigt hår
*Finnar i mängder
*Dåligt humör
*Dålig sömn

Jag vet inte varför egentligen, det bara blir så.. Och inte fan blir det bättre av att man längtar efter något som man inte kommer kunna få på ett bra tag.
Det känns så jävla surt!

Nåja, något positivt finns det mitt i all kaos ändå, jag och Catarina har nämligen funnit en lokal där vi kan hålla till med massage och föreläsningar. Så med glädje kan jag berätta för er att min massage inte längre håller hus i Mayas rum :)
Catarina och jag håller just nu på att försöka snickra ihop en hemsida, får se hur det går, spännande...

I morgon är det Söndag föressten, bah.. redan.. shit. Har inget planerat imorgon överhuvudtaget förutom att cleana upp lite här hemma och aktivera skruttungen.

När jag var yngre och gick i mellanstadiet så var det ingen av oss barn som var riktig intresserade av internet och det fanns inga sidor liknande bilddagboken och facebook.
Vi skrev i stället brev till varandra eller ringde varandra.

Nu när internet har blivit så stort och så lätt tillgängligt för barn i alla åldrar så har nog även mobbningen ökat drastiskt. Det är så himla enkelt nu för tiden att kränka en person med ord över internet.
Man kan sitta och gömma sig bakom en skärm,spela tuff och bäst och samtidigt trampa någon på tårna utan att få dåligt samvete, det kan göras anonymt eller med ett "nicknamn".

Den senaste veckan så har jag verkligen fått uppleva detta "mobbingfenomen" som sker.  När jag läser på bilddagboken vad flickor 11-14 år skriver till varandra så får jag ont i hjärtat. Hur fan kan barn vara så elaka mot varandra?
Hur fan tänker dom? tänker dom alls? 

Om en ung flicka har känslor för någon, låt henne då ha sina känslor i fred, ingen av oss har rätt att bestämma över vem hon ska eller inte ska tycka om. Det är hennes liv och hennes val.
Att sedan någon ska skriva nedvärderande saker och bete sig som en idiot är hjärtskärande.. speciellt när man ser tårarna på den flicka som drabbas.
Det gör så förbannat jävla ont i mitt hjärta att se hennes stora fina blå ögon fyllas av tårar, det gör ont i mig att se henne vrida sig på stolen av ångest. Och de orden som hon sa igår fick mig att gråta inombords..
"Livet är inte värt att leva just nu"..
Inget barn, INGEN överhuvudtaget ska behöva känna så.
Då är det något som är riktigt fel!

Jag vill så gärna göra något för att få ett stopp på detta, men vart ska man börja? Har jag rätt att lägga mig i ?
Jag har väldigt mycket frågor i mitt huvud just nu och jag känner att jag måste göra något snarast, annars kommer allt bara fortsätta och det kommer bli värre.

Jag kan inte bara stå bredvid och se på.

Drog med mig Ante,Maya, lillasyster Lova och pappas hund Zorro ut till skogen idag..
Väl där så började mina fantasier skena iväg- tänk om det skulle komma en björn!

När vi stod och kikade på lammen som fanns där i skogen så planerade jag flyktvägar och hur jag skulle göra med både hund och barn om en björn kom fram.

Jag är ganska fjantig och rädd ibland lär jag säga.

Jag såg framför mig hur jag släppte lös hunden så att han kunde lura iväg björnen, och hur jag tog Maya i famnen och Lova i handen och sprang mot en hög av gamla träd där jag sedan skulle gömma ungarna under vissnade kvistar och annat bråte, sen skulle jag själv gömma mig på ett annat ställe.

Tack och lov så slapp jag använda min skenande fantasi och vi fick en rätt så härlig skogspromenad tillsammans.

Drog med mig Ante,Maya, lillasyster Lova och pappas hund Zorro ut till skogen idag..
Väl där så började mina fantasier skena iväg- tänk om det skulle komma en björn!

När vi stod och kikade på lammen som fanns där i skogen så planerade jag flyktvägar och hur jag skulle göra med både hund och barn om en björn kom fram.

Jag är ganska fjantig och rädd ibland lär jag säga.

Jag såg framför mig hur jag släppte lös hunden så att han kunde lura iväg björnen, och hur jag tog Maya i famnen och Lova i handen och sprang mot en hög av gamla träd där jag sedan skulle gömma ungarna under vissnade kvistar och annat bråte, sen skulle jag själv gömma mig på ett annat ställe.

Tack och lov så slapp jag använda min skenande fantasi och vi fick en rätt så härlig skogspromenad tillsammans.

På SVT visas just nu "Säg Att Du Älskar Mig", en väldigt stark film som rör upp mycket känslor inombords.
Jag har sett den förut och den berörde mig så oerhört mycket då.

Filmen får mig att tänka på mina "dåliga" år då allt kretsade kring mina vänner i Gävle- de utländska vännerna.
Att det var just dåliga år förstod jag inte förren långt senare.

Att jag var en svensk tjej med blonderat hår var väldigt populärt hos killarna, och så var jag ju rätt så kurvig. Det gick verkligen hem hos de utländska killarna.
Jag hade en och annan pojkvän under dom där åren, det jag visste men inte kunde ta till mig var att dessa killar även hade andra tjejer.. inte bara en till, det kunde vara 3-4 till. Och alla vi tjejer visste egentligen om varandra.. men ingen av oss vågade göra något åt det. Det var bara att gilla läget.


Jag tror att jag var 15 år när jag träffade J.F, han var en lång och ståtlig kille med en stor släkt. Till mitt stora nöje så var han inte muslim även om han kom ifrån Iran.
Vi blev tillsammans, och plötsligt så började alla behandla mig med respekt. Jag var "mamma" och han var "pappa".
Ingen vågade bråka med varken han eller mig. Jag frågade honom många gånger hur det kunde komma sig att just han var så respekterad.. men jag fick inga bra svar.
Jag fick träffa hans familj, och plötsligt en dag när jag blev ensam med hans mamma så berättade hon om deras familj och släkt.
Sanningen gjorde ont i mitt hjärta.. och den är för hemsk för att ens ta upp här. Men dom som känner mig vet hur det låg till..

J.F ville förlova sig med mig en vacker dag när han hade kommit hem från semestern i Iran, jag hånade honom rakt i ansiktet och sårade han totalt.
Efter det så vart jag inte längre behandlad med respekt, om jag vistades på Öster eller NordOst i Gävle så ropade folk "svenne fitta", "rasse hora" och andra otrevliga saker efter mig.

Än idag, 8-9 år senare så får jag fortfarande rysningar i min kropp när jag befinner mig på dessa områden.. och jag är hela tiden beredd på att behöva fly. 

Men, motivationen finns inte här. Det har varit så mycket i mitt liv nu under så kort tid att bloggen har hamnat helt åt sidan.
Får faktiskt ganska mycket ångest när jag tänker på hur dålig jag har varit på att blogga den senaste tiden..

Måndag kväll nu i allafall, äntligen kan man pusta ut efter en dag fylld med fart och fläkt. Har b.la varit inne i stan till Gefle Dagblad och fotat våran blivande 3 åring, det gick bra... men hon hade gärna kunnat få lyfta lite på smilbanden.

Snart är det Lördag, då fyller både Ante och Maya år, 23 och 3. Kalaset kommer hållas i kvarterslokalen här på gården och jag anar att många släktingar kommer, som vanligt.
Tidigare år så har lägenheterna vi har bott i fullkomligt invaderats av folk så fort det vankas kalas.
När Maya fyllde 1 år så tror jag att vi lyckades räkna in 38 personer som var på kalaset samtidigt.. men sen så kom och gick det ju folk hela tiden.

Vi har nu lärt oss av våra misstag och lånar lokalen i stället.