På SVT visas just nu "Säg Att Du Älskar Mig", en väldigt stark film som rör upp mycket känslor inombords.
Jag har sett den förut och den berörde mig så oerhört mycket då.

Filmen får mig att tänka på mina "dåliga" år då allt kretsade kring mina vänner i Gävle- de utländska vännerna.
Att det var just dåliga år förstod jag inte förren långt senare.

Att jag var en svensk tjej med blonderat hår var väldigt populärt hos killarna, och så var jag ju rätt så kurvig. Det gick verkligen hem hos de utländska killarna.
Jag hade en och annan pojkvän under dom där åren, det jag visste men inte kunde ta till mig var att dessa killar även hade andra tjejer.. inte bara en till, det kunde vara 3-4 till. Och alla vi tjejer visste egentligen om varandra.. men ingen av oss vågade göra något åt det. Det var bara att gilla läget.


Jag tror att jag var 15 år när jag träffade J.F, han var en lång och ståtlig kille med en stor släkt. Till mitt stora nöje så var han inte muslim även om han kom ifrån Iran.
Vi blev tillsammans, och plötsligt så började alla behandla mig med respekt. Jag var "mamma" och han var "pappa".
Ingen vågade bråka med varken han eller mig. Jag frågade honom många gånger hur det kunde komma sig att just han var så respekterad.. men jag fick inga bra svar.
Jag fick träffa hans familj, och plötsligt en dag när jag blev ensam med hans mamma så berättade hon om deras familj och släkt.
Sanningen gjorde ont i mitt hjärta.. och den är för hemsk för att ens ta upp här. Men dom som känner mig vet hur det låg till..

J.F ville förlova sig med mig en vacker dag när han hade kommit hem från semestern i Iran, jag hånade honom rakt i ansiktet och sårade han totalt.
Efter det så vart jag inte längre behandlad med respekt, om jag vistades på Öster eller NordOst i Gävle så ropade folk "svenne fitta", "rasse hora" och andra otrevliga saker efter mig.

Än idag, 8-9 år senare så får jag fortfarande rysningar i min kropp när jag befinner mig på dessa områden.. och jag är hela tiden beredd på att behöva fly.