Kanske ett tabubelagt ämne? risken att stämplas som en ung, dålig förälder är stor.
Som sagt, min dotter är 3 år gammal. Hon kan gå, prata, sova i sitt eget rum i sin egen säng och hon är enormt självständig.
Men, det finns ett stort men i det hela - Trotsåldern.
Alla med barn från åldern 1-5 snackar om trotsåldern och alla har det värre än de andra osv och vissa hävdar till och med att det inte finns någon trotsålder.
Men jag har kommit till den punkt i Mayas 3 åriga liv som jag känner är den jobbigaste, mest krävande och utmattande perioden. Det kan ibland vara så illa att jag börjar gråta och frågar mig själv vad sjutton jag har gjort fel under dessa år.
Har vi verkligen skämt bort henne så himla mycket?
Missförstå mig inte nu, Maya är en underbar och mysig liten flicka som varje dag och kväll berättar för mig och hennes pappa att hon älskar oss, och det är så kul att följa hennes utveckling från ett litet spädbarn och se hur hon förändras och utvecklas dag för dag.
När jag pratar med utomstående så känns det som om att dom tycker att vi har skapat ett monster och det finns inga ord i världen som kan förklara hur smärtsamt det känns i mitt hjärta när man får höra något sådant.
Maya är en flicka, hon älskar kläder och skor - men inte vilka kläder som helst, i byxväg så är det bara tights,leggings och strumpbyxor som gäller. Och självklart så klär vi då henne i det.
På morgnarna så vill hon äta frukost framför barnprogrammen på TV, och det får hon.
Och det händer rätt ofta att hon faktiskt får något när vi är och handlar- fast inte varje gång.
Hon är vårat enda barn, och vi vill ge henne allt vi kan, och det handlar inte bara om materiella ting.
Det kan hända att det verkar som om att vi inte har några gränser och regler, men det har vi, bara det att vi är flexibla i våran uppfostran och är beredda att tänja lite på gränserna ibland.
Är det fel? Ja i vissa situationer är det nog så.
Vad kommer hända med Maya när hon blir lite äldre? Kommer hon vara extremt krävande?
Om man ska tro några personer som jag har snackat med så kommer tonåren med Maya bli ett helvete rent ut sagt..
Det är så lätt att ge andra pekpinnar över hur man ska uppfostra och sätta gränser, men ingen människa är den andra lik och olika barn har olika behov.
De flesta som sätter pekpinnar i ögonen på en är äldre föräldrar som har max 2 barn, och tror sig därför veta mest om allt.
Är det någon som läser min blogg som kan ge mig tips på hur jag kan göra denna period enklare?
Ja vad jag tycker vet du väl delvis redan. Men att åldern på föräldrar har nåt med allt att göra tror jag inte. Jag känner mig ofta som en "ung förälder". Alltså då menar jag inte att jag känner mig ungdomlig och så där, utan jag känner mig som jag tror att unga föräldrar känner sig gentemot äldre föräldrar. Om du hänger med hur jag menar. Det känns liksom som att andra föräldrar ser ner på mig för att jag är själv.
Apropå pekpinnar så är du själv ibland också duktig på att ge pekpinnar, men när man ger dom själv så känns dom inte lika mycket som när man får dom.
Ett exempel på det är tex ämnet jag berörde alldeles nyss, föräldrar som flyttar isär. Du tycker att man ska hålla ihop för barnets skull, att barnet har rätt att leva med sina båda föräldrar, och har skrivit mycket pekpinnar till folk i den sitsen.
Jag tror att man kan lära sig mycket om man lyssnar på dessa "pekpinnar". Jag tar åt mig av de saker du skrivit, funderar på om jag gör rätt och om jag kan göra bättre. Det är ju intressant att se världen från en utomståendes ögon också. Tycker iaf jag.
Jag vet inte om jag behöver förtydliga det igen, men jag tror säkert att ni är lika goda föräldrar till Maya som andra föräldrar är till sina barn. För även om ni kanske inte gör alla rätt alltid (vilket ingen gör) så gör ni det viktigaste rätt. Ni ÄLSKAR henne. Och jag lovar, det finns föräldrar som inte älskar sina barn. Det finns tom dom som inte tycker om dom eller bryr sig över huvud taget. DET är dåligt föräldraskap.
Ny har jag säkert yrat runt en massa här, orkar inte läsa igenom.. Men men så får det va.
3åringar ÄR besvärliga. Massor av egenvilja och gränstestande. De blir ju en egen individ i massvis i treårsåldern. Det är lätt att klandra sin egen del i beteendet, men jag tror att det bara gäller att bita ihop. Gilla läget, och tänka: Det blir bättre sen....för det blir det en stund, innan nästa trots kommer...."sexårsdraken" Det är vid den tiden man inte längre klandrar sig själv och sin egen uppfostran utan istället tänker "Den där kan INTE ha kommit ur min kropp!"
Så tänk positivt....det blir bara värre.... För sen kommer ju tonåringen.....det är prövningar i massvis (GUUUUD vad dryg DU var Lina....) Men sist men inte minst så kommer livets njutning. Det är den dag man ser sina egna barn vara föräldrar till egna tonåringar.....:D
