Jag och mina kändisvänner!
Dålig uppdatering här i några dagar, men det är ju helt enkelt så att jag har varit så upptagen med bröst och läppförstoringar, frisörbesök,nagelbyggande och solande att jag knappt hunnit kolla in här.
Har också haft fullt sjå med att umgås med mina vänner (bara kändisar) på Stureplan.
Några photoshoots har jag också hunnit med under helgen.. så med andra ord har denna helg varit UNDERBAR.
Shoppat har jag också gjort, ooops.. råkade shoppa upp 17.000:- kr... Andreas pengar.. men det gör väl inget? Han vill väl ha en snygg flickvän?
Har också haft fullt sjå med att umgås med mina vänner (bara kändisar) på Stureplan.
Några photoshoots har jag också hunnit med under helgen.. så med andra ord har denna helg varit UNDERBAR.
Shoppat har jag också gjort, ooops.. råkade shoppa upp 17.000:- kr... Andreas pengar.. men det gör väl inget? Han vill väl ha en snygg flickvän?
Men, om sanningen ska fram så har helgen varit dötrist..vi har bara varit hemma, och de enda kändisarna som jag har umgåtts med har varit de som varit med på TV.
Det enda lyxet jag har unnat mig var väl att tvätta håret.
Och enda shoppingen bestod av typ bacon och spagetti.
Det enda lyxet jag har unnat mig var väl att tvätta håret.
Och enda shoppingen bestod av typ bacon och spagetti.
Farliga män i bostadsområden.
Om jag kikar ut genom mitt köksfönster och min dotters fönster i hennes rum så ser jag ett rivet hus, ett litet hus och ett stort hus.
I dessa hus bor inte vilka som helst.
Där bor de personer som inte har någonstans att ta vägen, som livet gått snett för och som är alkoholister. Sista anhalten brukar jag säga.
Där sätts de missbrukande som vägrar sluta, som inte kan sluta dricka. Där går dem dag ut och dag in med alkohol i sina kroppar och med vetskapen om att vilken dag som helst kan deras liv vara slut.
Dessa män, de alkoholiserade, bryr jag mig inte ett jota om. Dom har inte ställt till med något som gjort oss som bor här oroliga. Dom gör inga inbrott och dom stjäl inga bilar.
Men, den senaste tiden så har antalet boende ökats i dessa hus... nu är det inte längre bara alkoholister som bor där.
Nu bor även riktigt skrämmande personer där.. varav en satt anhållen för mordbrand och den andra fick flytta hit för att de inte klarade av honom på förra stället han bodde.
Den sistnämnde ser man väldigt ofta, han går runt och skriker, gör karatesparkar och uppträder allmänt aggressivt.
Jag vet att några barn på denna gård har fått pengar av honom, inte mycket pengar, men en 7-8 åring blir faktiskt glad även om det bara handlar om 1 krona.
Han ropar efter de barn han ser och han kan springa efter dom.
Hur tänker socialen och kommunen när dom placerar farliga personer i ett bostadsområde där det finns många barn?
Jag börjar då tänka på den där pedofilen som det nyligen stått mycket om i tidningarn, han fick flytta till just ett sådant område och vad hände? Jo, han snärjde in sig hos familjer och fick barnens och föräldrarnas förtroende, vilket ledde till att han återigen begick sexuellabrott med minderåriga.
De som bor här ser inte ut som "vanligt" folk och man skulle aldrig bjuda in dom till sig av fri vilja.
Men faktum är att vad som helst kan ske, en dag kanske den där karatesparkande,sjuka mannen gör något illdåd och sätter hela Forsbacka i skräck.
Jag litar INTE på honom.
Snälla Gävle kommun, ta dessa två män och sätt dom där de inte kan komma åt oss vanliga Svenssons och våra barn.
I dessa hus bor inte vilka som helst.
Där bor de personer som inte har någonstans att ta vägen, som livet gått snett för och som är alkoholister. Sista anhalten brukar jag säga.
Där sätts de missbrukande som vägrar sluta, som inte kan sluta dricka. Där går dem dag ut och dag in med alkohol i sina kroppar och med vetskapen om att vilken dag som helst kan deras liv vara slut.
Dessa män, de alkoholiserade, bryr jag mig inte ett jota om. Dom har inte ställt till med något som gjort oss som bor här oroliga. Dom gör inga inbrott och dom stjäl inga bilar.
Men, den senaste tiden så har antalet boende ökats i dessa hus... nu är det inte längre bara alkoholister som bor där.
Nu bor även riktigt skrämmande personer där.. varav en satt anhållen för mordbrand och den andra fick flytta hit för att de inte klarade av honom på förra stället han bodde.
Den sistnämnde ser man väldigt ofta, han går runt och skriker, gör karatesparkar och uppträder allmänt aggressivt.
Jag vet att några barn på denna gård har fått pengar av honom, inte mycket pengar, men en 7-8 åring blir faktiskt glad även om det bara handlar om 1 krona.
Han ropar efter de barn han ser och han kan springa efter dom.
Hur tänker socialen och kommunen när dom placerar farliga personer i ett bostadsområde där det finns många barn?
Jag börjar då tänka på den där pedofilen som det nyligen stått mycket om i tidningarn, han fick flytta till just ett sådant område och vad hände? Jo, han snärjde in sig hos familjer och fick barnens och föräldrarnas förtroende, vilket ledde till att han återigen begick sexuellabrott med minderåriga.
De som bor här ser inte ut som "vanligt" folk och man skulle aldrig bjuda in dom till sig av fri vilja.
Men faktum är att vad som helst kan ske, en dag kanske den där karatesparkande,sjuka mannen gör något illdåd och sätter hela Forsbacka i skräck.
Jag litar INTE på honom.
Snälla Gävle kommun, ta dessa två män och sätt dom där de inte kan komma åt oss vanliga Svenssons och våra barn.
Era barn MÅSTE växa upp som mitt barn!
Skämt åsido!
Men denna kommentar fick jag nyss och jag väljer att svara här i ett inlägg till denna "anonyma" fjant.
SVAR: Var ni tvugna att köra misshandelsmetoden... ehm.. oj, ursäkta 5 minuters metoden på eran son? eller var det bara en snabb utväg för er föräldrar att få era behov tillgodosedda?
Från djupet av mitt hjärta så tycker jag synd om eran son som aldrig har fått sova i eran säng. Som aldrig kommer få känna den där ovärderliga tryggheten på kvällar och nätter, t.ex när mardrömmarna kommer.
Hur gammal är eran son egentligen?
Hur kan du veta att 5 minuters metoden är det bästa för ditt barn? Frågade du honom innan? Tror jag knappast.
Jag säger inte alls att alla barn som inte är uppväxt som mitt far illa, absolut inte.. men faktum är att den där skitmetoden ni har kört på gör mer skada än nytta.
Får han gråta tills han kräks? hur gör ni då t.ex? byter ni bara sängkläder utan att krama om honom?
Om han har kissat ned sig då? byter ni blöja utan att prata med han?
Förklara för mig hur sjutton ni bär er åt och hur ni pallar med att låta erat barn gråta sig till sömns..
Ny katergori - Föräldraskap!
Vårda förhållandet innan det är för sent.
När man blir föräldrar så är lätt att glömma bort sig själv och sin partner, man hittar inte på lika mycket saker med varandra som man gjorde innan och man kanske inte visar varandra lika mycket uppskattning längre.
Då är det bra att "bolibompasexet" finns!
Kl 18 visas Bolibomba- sätt barnet/barnen framför det och ta din sambo i handen och smyg in i sovrummet, pang tjofs,slafs och nafs - 10 min, allt är klart och alla är nöjda och glada. Barnet har inte märkt någonting, förutom att mamma och pappa är på ovanligt gott humör.
Själv är jag jävligt kass på att vårda mitt förhållande, det erkänner jag.. och inte ens en tillstymmelse av "bolibompasex" sker här hemma.. Nä här lever vi i celibat.
Det har till och med gått så långt att kramar och pussar känns som något förbjudet.
Haha.. vi kanske borde göra något åt det innan det är för sent? Kanske följa mitt eget råd?
Då är det bra att "bolibompasexet" finns!
Kl 18 visas Bolibomba- sätt barnet/barnen framför det och ta din sambo i handen och smyg in i sovrummet, pang tjofs,slafs och nafs - 10 min, allt är klart och alla är nöjda och glada. Barnet har inte märkt någonting, förutom att mamma och pappa är på ovanligt gott humör.
Själv är jag jävligt kass på att vårda mitt förhållande, det erkänner jag.. och inte ens en tillstymmelse av "bolibompasex" sker här hemma.. Nä här lever vi i celibat.
Det har till och med gått så långt att kramar och pussar känns som något förbjudet.
Haha.. vi kanske borde göra något åt det innan det är för sent? Kanske följa mitt eget råd?
Ge fan i att läsa min blogg om det jag skriver gör att ni tar åt er så jävligt! Men om ni nu tar åt er så bör det betyda att jag har rätt någonstans!
Jag har märkt av en del ilska,besvikelse och upprördhet bland vänner,bekanta och släktingar över saker som jag skriver om i min blogg och i bland verkar det till och med som om att dessa personer vill att jag ska komma och be om ursäkt.
Huh?
Jag har ingen som helst skyldighet att be om ursäkt för det jag skriver.
Det är min blogg, där JAG väljer vad jag ska skriva om och hur jag ska skriva.
Blir man så jäkla upprörd så kan man göra något åt det, själv!
Testa ge fan i att läsa kanske?
Jag bryr mig inte, för jag skriver inte för eran skull.
Det värsta av allt är väl nog att dessa personer är så konflikträdda att dom inte ens törs berätta öga mot öga för mig att dom stör sig på det jag skriver och man får höra allt på omvägar i stället.
Hur vore det nu med lite ärlighet i samhället? Livet skulle bli ganska mycket lättare för oss alla om sanningen kom fram direkt i stället för ett hav av lögner.
Men men, kanske bara är jag som tycker så?
Om jag skriver si och så om en viss grej så betyder inte det att det gäller alla. Det betyder inte heller att just du måste tycka och tänka som jag.
Alla tycker och tänker olika och det accepterar jag, annars vore jag korkad.
Men i min blogg så är det jag, LINA som skriver, inte du Gun-Britt eller allt vad ni heter.. Störs ni av det jag skriver och tycker att jag är dum i huvudet som tycker det jag tycker om saker och ting, så starta en egen blogg! Skriv det ni tycker, det ni vill och gör det hur fan ni vill.
Tänk att det finns så otroligt många bitterfittor och slapptaskar här runt omkring som inte tänker på något annat än sig själv hela tiden och tror att allt kretsar kring dom och att alla mina inlägg här i bloggen handlar om dom.
Skärp till er för i helvete, jag har väl ett liv jag också... och mitt liv går inte ut på att kränka specifika personer i min blogg.
Ni kan skriva era förbannade statusar på FB som riktas mot mig hur mycket ni vill, jag kunde inte bry mig mindre, det visar ju bara att ni är sämre än mig.
ETT STORT TACK TILL ER SOM VÅGAR TALAR ÖPPET OCH ÄRLIGT MED MIG OM DET JAG SKRIVER, VARE SIG DET ÄR NEGATIVT ELLER POSITIVT.
OCH EN HÅRD JÄVLA HÄSTSPARK I ARSLET PÅ ER SOM ÄR SÅ FEGA ATT NI INTE TÖRS VARA ÄRLIGA MOT MIG. HOPPAS NI FÅR TUGGA HÄSTHOV I 100 ÅR FRAMÖVER.
Huh?
Jag har ingen som helst skyldighet att be om ursäkt för det jag skriver.
Det är min blogg, där JAG väljer vad jag ska skriva om och hur jag ska skriva.
Blir man så jäkla upprörd så kan man göra något åt det, själv!
Testa ge fan i att läsa kanske?
Jag bryr mig inte, för jag skriver inte för eran skull.
Det värsta av allt är väl nog att dessa personer är så konflikträdda att dom inte ens törs berätta öga mot öga för mig att dom stör sig på det jag skriver och man får höra allt på omvägar i stället.
Hur vore det nu med lite ärlighet i samhället? Livet skulle bli ganska mycket lättare för oss alla om sanningen kom fram direkt i stället för ett hav av lögner.
Men men, kanske bara är jag som tycker så?
Om jag skriver si och så om en viss grej så betyder inte det att det gäller alla. Det betyder inte heller att just du måste tycka och tänka som jag.
Alla tycker och tänker olika och det accepterar jag, annars vore jag korkad.
Men i min blogg så är det jag, LINA som skriver, inte du Gun-Britt eller allt vad ni heter.. Störs ni av det jag skriver och tycker att jag är dum i huvudet som tycker det jag tycker om saker och ting, så starta en egen blogg! Skriv det ni tycker, det ni vill och gör det hur fan ni vill.
Tänk att det finns så otroligt många bitterfittor och slapptaskar här runt omkring som inte tänker på något annat än sig själv hela tiden och tror att allt kretsar kring dom och att alla mina inlägg här i bloggen handlar om dom.
Skärp till er för i helvete, jag har väl ett liv jag också... och mitt liv går inte ut på att kränka specifika personer i min blogg.
Ni kan skriva era förbannade statusar på FB som riktas mot mig hur mycket ni vill, jag kunde inte bry mig mindre, det visar ju bara att ni är sämre än mig.
ETT STORT TACK TILL ER SOM VÅGAR TALAR ÖPPET OCH ÄRLIGT MED MIG OM DET JAG SKRIVER, VARE SIG DET ÄR NEGATIVT ELLER POSITIVT.
OCH EN HÅRD JÄVLA HÄSTSPARK I ARSLET PÅ ER SOM ÄR SÅ FEGA ATT NI INTE TÖRS VARA ÄRLIGA MOT MIG. HOPPAS NI FÅR TUGGA HÄSTHOV I 100 ÅR FRAMÖVER.
När utseendet betyder mer än barnet man bär på.
Något som jag tycker är väldigt sorgligt och hemskt är dessa blivande mammor som inte kan acceptera att de är gravida och att kroppen förändras.
Jag har läst allt för många bloggar och statusar på FB där blivande mammor skriver om sina "problem" med viktökningen, de stora brösten, den stora magen eller bristningarna på magen.
Hallå, det är ju ingen världsnyhet att en kvinnas kropp förändras i samband med en graviditet och att man måste kyssa sin forna kropp farväl.. för ett antal månader framöver.
Om man inte kan acceptera det, varför vill man då så gärna bli gravid?
När man är gravid ska man njuta och fascineras av de förändringar som sker, man ska inte se på sina gamla kläder och deppa ihop. Man ska i stället försöka vara stolt och tänka på att det är en liten minimänniska som ligger där i magen och växer och att det är därför allt som sker, sker.
Varför vara så rädd för att gå upp i vikt? Varför trycka ner sin gravida kropp i ett par försmå byxor som lämnar röda avtryck på magen?
När jag väntade Maya så gick jag ner 5 kg från inskrivningen till andra mötet hos barnmorskan. Det var inget som jag själv hade valt, men fick en rejäl åthutning av min barnmorska som slängde fram information om bantning i samband med en graviditet. Och det som stod där skrämde mig.
Jag bantade inte, men blev ändå rädd.
När Maya föddes så hade jag gått upp de där 5 kilona igen, inte ett gram mer. Jag kan väl kalla mig lyckligt lottad.. men jag hade nog inte gråtit över fler kilon. Det är trots allt kilon man tappar snabbt efter förlossningen.
Angående bristningar så är det ju så att vissa får det, och andra inte. Jag var en av de som fick dom där helvetesmärkena på magen, flera stycken dessutom och djupa.
Jag var inte ett dugg road över dom.. men så mötte jag en ung tjej i väntrummet hos barnmorskan och hon beklagade sig över sina bristningar, som hon hade fått över nästan hela kroppen; magen, insidan och utsidan av låren, rumpan m.m..
Men, hon avslutade sitt beklagande med orden : "Men jag ska vara tacksam, det är inte alla som lyckas bli gravida utan hjälp. Och de som försöker utan resultat vill nog inget hellre än att vara i min sits. Och, det är trots allt mitt barn jag bär på och när jag tänker så, så älskar jag mina skavanker jag har fått med denna graviditet"
En tigermamma- som det så fint heter. En stark tjej med bristningar. En tjej som är stolt över det hon har åstadkommit. En tjej som älskar sitt barn villkorslöst.
Jag har läst allt för många bloggar och statusar på FB där blivande mammor skriver om sina "problem" med viktökningen, de stora brösten, den stora magen eller bristningarna på magen.
Hallå, det är ju ingen världsnyhet att en kvinnas kropp förändras i samband med en graviditet och att man måste kyssa sin forna kropp farväl.. för ett antal månader framöver.
Om man inte kan acceptera det, varför vill man då så gärna bli gravid?
När man är gravid ska man njuta och fascineras av de förändringar som sker, man ska inte se på sina gamla kläder och deppa ihop. Man ska i stället försöka vara stolt och tänka på att det är en liten minimänniska som ligger där i magen och växer och att det är därför allt som sker, sker.
Varför vara så rädd för att gå upp i vikt? Varför trycka ner sin gravida kropp i ett par försmå byxor som lämnar röda avtryck på magen?
När jag väntade Maya så gick jag ner 5 kg från inskrivningen till andra mötet hos barnmorskan. Det var inget som jag själv hade valt, men fick en rejäl åthutning av min barnmorska som slängde fram information om bantning i samband med en graviditet. Och det som stod där skrämde mig.
Jag bantade inte, men blev ändå rädd.
När Maya föddes så hade jag gått upp de där 5 kilona igen, inte ett gram mer. Jag kan väl kalla mig lyckligt lottad.. men jag hade nog inte gråtit över fler kilon. Det är trots allt kilon man tappar snabbt efter förlossningen.
Angående bristningar så är det ju så att vissa får det, och andra inte. Jag var en av de som fick dom där helvetesmärkena på magen, flera stycken dessutom och djupa.
Jag var inte ett dugg road över dom.. men så mötte jag en ung tjej i väntrummet hos barnmorskan och hon beklagade sig över sina bristningar, som hon hade fått över nästan hela kroppen; magen, insidan och utsidan av låren, rumpan m.m..
Men, hon avslutade sitt beklagande med orden : "Men jag ska vara tacksam, det är inte alla som lyckas bli gravida utan hjälp. Och de som försöker utan resultat vill nog inget hellre än att vara i min sits. Och, det är trots allt mitt barn jag bär på och när jag tänker så, så älskar jag mina skavanker jag har fått med denna graviditet"
En tigermamma- som det så fint heter. En stark tjej med bristningar. En tjej som är stolt över det hon har åstadkommit. En tjej som älskar sitt barn villkorslöst.
Min älskade mage, ca 1½ månad innan Maya kom till världen.
Att sälja sina barn..
Idag har varit en dag som jag helst att hade sluppit, eller ja.. senare delen av dagen i allafall.
Mitt lilla älskade trollbarn bestämde sig tydligen för att sluta lyssna på mig och gjorde allt som hon inte fick. Jag blev arg, försökte prata med henne, men fick bara ett skratt tillbaka. Jag fortsatte försöka prata med henne, med ord som hon förstår.. vad gör hon då? Jo, hon ger mig en smäll.
Tack liksom.
Men jag bet ihop och undvek att bli som de mammor och pappor som auktionerar ut sina barn till lägst budande på Facebook (läs HÄR).
Och självklart så låter jag inte Maya gå och lägga sig ledsen, så innan läggningen så pratade vi igen, gav varandra en kram och en puss och sa sedan förlåt.Allt frid och fröjd.
Jag kan förstå om man tröttnar på föräldraskapet ibland, men för guds skull, sluta skänka bort era barn över nätet!
Jag vet att det görs med ironi, men det ser fruktansvärt illa ut.
Tänk, om någon snusktant eller snuskgubbe ser det ni har skrivit och tar era skrivna ord bokstavligen, då kanske ni kommer sitta där utan erat barn och gråta över ovissheten över vart barnet är.
Mitt lilla älskade trollbarn bestämde sig tydligen för att sluta lyssna på mig och gjorde allt som hon inte fick. Jag blev arg, försökte prata med henne, men fick bara ett skratt tillbaka. Jag fortsatte försöka prata med henne, med ord som hon förstår.. vad gör hon då? Jo, hon ger mig en smäll.
Tack liksom.
Men jag bet ihop och undvek att bli som de mammor och pappor som auktionerar ut sina barn till lägst budande på Facebook (läs HÄR).
Och självklart så låter jag inte Maya gå och lägga sig ledsen, så innan läggningen så pratade vi igen, gav varandra en kram och en puss och sa sedan förlåt.Allt frid och fröjd.
Jag kan förstå om man tröttnar på föräldraskapet ibland, men för guds skull, sluta skänka bort era barn över nätet!
Jag vet att det görs med ironi, men det ser fruktansvärt illa ut.
Tänk, om någon snusktant eller snuskgubbe ser det ni har skrivit och tar era skrivna ord bokstavligen, då kanske ni kommer sitta där utan erat barn och gråta över ovissheten över vart barnet är.
Facebooktabbe!!
Hihi!
Facebooktabbe!!
Var längesedan som jag lade upp facebooktabbar.. och har bestämt mig för att börja med det igen.. och vad är inte mer passande än en tabbe som JAG står för?
Vill du läsa de gamla grejerna? Klicka HÄR!
Hemma på vår gård...
För snart 1 år sedan så flyttade vi hit till våran nuvarande lägenhet och vi fick mer kontakt med folk härifrån Forsbacka på gott och ont.
Vi bodde ju i Forsbacka innan också, men på ett annat område, inte alls så långt härifrån.. men OJ vilken skillnad det är mot för förra stället!
Här på "våran gård" så är det såna intriger varje vecka att allt skulle kunna liknas vid Våra Bästa År,Tre Kronor eller någon annan liknande såpa. (På tal om Tre Kronor så älskar jag den serien och kollar på den varje kväll).
Folk hugger varandra i ryggen, snackar skit och man vet aldrig vad som kommer ske härnäst.
Det är så mycket som pågår att man ibland blir alldeles snurrig.
Och allt skvaller kan man inte undgå att missa, det skvallaras hela tiden om allt mellan himmel och jord, otrohet och äktenskap, vem som langar sprit och vem som inte borde ha barn. Alla snackar om alla och ingen blir lämnad utanför i snacket.
Jag vågar inte ens tänka på vad folk snackar för skit om oss.. haha.. Jag vet ju att många inte tycker om mig här, men dom sakerna går way back till skolåren eller ännu tidigare.. synd bara att sådant ska hänga med en hela livet.
Men jag vet också att de som jag har lärt känna här på denna gård är trevliga människor med mycket kärlek att ge och dom ställer upp för varandra när någon har det jobbigt.
Säga vad man vill om lilla Forsbacka, men här är det underbart!
Vi bodde ju i Forsbacka innan också, men på ett annat område, inte alls så långt härifrån.. men OJ vilken skillnad det är mot för förra stället!
Här på "våran gård" så är det såna intriger varje vecka att allt skulle kunna liknas vid Våra Bästa År,Tre Kronor eller någon annan liknande såpa. (På tal om Tre Kronor så älskar jag den serien och kollar på den varje kväll).
Folk hugger varandra i ryggen, snackar skit och man vet aldrig vad som kommer ske härnäst.
Det är så mycket som pågår att man ibland blir alldeles snurrig.
Och allt skvaller kan man inte undgå att missa, det skvallaras hela tiden om allt mellan himmel och jord, otrohet och äktenskap, vem som langar sprit och vem som inte borde ha barn. Alla snackar om alla och ingen blir lämnad utanför i snacket.
Jag vågar inte ens tänka på vad folk snackar för skit om oss.. haha.. Jag vet ju att många inte tycker om mig här, men dom sakerna går way back till skolåren eller ännu tidigare.. synd bara att sådant ska hänga med en hela livet.
Men jag vet också att de som jag har lärt känna här på denna gård är trevliga människor med mycket kärlek att ge och dom ställer upp för varandra när någon har det jobbigt.
Säga vad man vill om lilla Forsbacka, men här är det underbart!
En demon sitter utanför mitt fönster och stirrar på mig...
... han sitter där med stora gula läskiga ögon. Ur hans mun kommer inga ord, bara hiskeliga vrål och han har en förmåga att skapa imma på fönstret där han sitter.
Jag lyser på honom med en ficklampa, och han skriker högre och springer iväg men väljer sedan att komma tillbaka och sätta sig på exakt samma ställe igen.
Han skrämmer mig.
TÄNK OM FOLK KUNDE TA IN SINA FÖRBANNADE KATTER PÅ NÄTTERNA SÅ SLIPPER JAG HA DOM RÄNNANDES HÄR HOS MIG! DOM PISSAR SOM FAN PÅ MIN OCH ANDRAS UTEPLATSER OCH DET LUKTAR INTE BLOMSTERÄNG!
I somras så gick min hankatt och använde min grannes rabatt som bajslåda några gånger och jag fick ett mail om det från grannen. Jag tog mitt ansvar som kattägare och gick dit och plockade upp det jag kunde finna och jag har från dag 1 då vi flyttade hit sagt åt henne att varje gång min katt kommer i närheten av hennes lillagård så får hon göra exakt vad som helst för att få bort katten- förutsatt att katten inte skadas.
Jag är tacksam över att grannen var öppen och ärlig och talade om för mig vad katten hade gjort.
Men, när sjuttioelva främmande hon-och hankatter ränner här så blir man ju flyförbannad, hur jävla svårt ska det vara att ta in sina s.k familjemedlemmar när det blir kväll och kallt?! Även om katter har päls så kan dom ju frysa.
Jag lyser på honom med en ficklampa, och han skriker högre och springer iväg men väljer sedan att komma tillbaka och sätta sig på exakt samma ställe igen.
Han skrämmer mig.
TÄNK OM FOLK KUNDE TA IN SINA FÖRBANNADE KATTER PÅ NÄTTERNA SÅ SLIPPER JAG HA DOM RÄNNANDES HÄR HOS MIG! DOM PISSAR SOM FAN PÅ MIN OCH ANDRAS UTEPLATSER OCH DET LUKTAR INTE BLOMSTERÄNG!
I somras så gick min hankatt och använde min grannes rabatt som bajslåda några gånger och jag fick ett mail om det från grannen. Jag tog mitt ansvar som kattägare och gick dit och plockade upp det jag kunde finna och jag har från dag 1 då vi flyttade hit sagt åt henne att varje gång min katt kommer i närheten av hennes lillagård så får hon göra exakt vad som helst för att få bort katten- förutsatt att katten inte skadas.
Jag är tacksam över att grannen var öppen och ärlig och talade om för mig vad katten hade gjort.
Men, när sjuttioelva främmande hon-och hankatter ränner här så blir man ju flyförbannad, hur jävla svårt ska det vara att ta in sina s.k familjemedlemmar när det blir kväll och kallt?! Även om katter har päls så kan dom ju frysa.
Missförstå mig inte nu, Jag älskar katter, de är fina och underbara djur och jag har inget alls emot ett litet kattbesök då och då.. men nu är det olidligt. Hur ska jag få bort kissdoften när all snö har försvunnit?
Har fått så nog nu att jag till och med överväger att sälja mina två katter.. dom törs ju knappt gå ut när det sitter 4 katter på rad och kikar in genom altandörren.Det är synd om dom och jag önskar dem något bättre än denna situation!
Har fått så nog nu att jag till och med överväger att sälja mina två katter.. dom törs ju knappt gå ut när det sitter 4 katter på rad och kikar in genom altandörren.Det är synd om dom och jag önskar dem något bättre än denna situation!
"Ni ska allt få se att jag kan ta hand om barnet som jag bär på, ni ska få se att jag kommer växa med uppgiften att vara förälder"
Så många ungdomar, så många vuxna och så mycket ansvarslöst handlande när det kommer till föräldraskap.
Jag vet själv hur det är. Det var några som tvivlade på mig som mamma när jag berättade att jag och Andreas skulle ha barn, många gånger fick jag höra:"Men kommer du verkligen klara av detta? det är ett stort ansvar!Barnet behöver trygghet och stabilitet, ni har ju ingen fast anställning".
Aldrig någonsin har jag känt en sådan stor drivkraft att verkligen visa att jag kan!
Och här sitter vi, med 5 år i ryggsäcken, i våran 4:e lägenhet, 3 rum och kök, Ante jobbar på Sandvik och jag är "fritidsforskare" ;) och inga bidrag - inte ens bostadsbidrag. Vi har klarat oss fint!
Visst, ofta har det känts lite knackigt både ekonomiskt och känslomässigt, men det har ändå fungerat, vi har aldrig gett upp hoppet helt.
Vi har visat att vi kan, trots att vi en gång var två personer som fann lyckan i festandet och alkoholen.
Maya har eget rum som är invaderat av leksaker och hon har två sprängfyllda garderober med kläder.Men utan kärleken så hade hon inte varit trygg. Det är ju så, materiella saker kan INTE ersätta kärlek och omhändertagande.
Men, vissa verkar tro att så länge barnen har de nyaste leksakerna och de finaste kläderna så behövs det inte så mycket kärlek. Och vill man ut och festa 4 dagar/vecka så lämpar man bara över ungen till någon vän eller släkting, spelar ingen roll vem egentligen bara man slipper ansvaret över ett barn.
Sen avnavling - för barnets skull!
Jag fick en fråga i förra inlägget om vad sen avnavling betyder och tänker försöka svara på det så gott jag kan så här mitt i natten med tröttmössa på.
Tänk dig att du ligger kopplad till en maskin som hjälper din kropp att pumpa runt blodet. Blodet kommer ut i din kropp, in i maskinen och sedan in i din kropp igen. Skulle någon eller du stänga av den där maskinen så vore det ju bra om all blod som finns kvar i maskinen hinner pumpas in i din kropp igen, annars kan det ju sluta illa.
Precis så är det med en nyfödd liten bebis.
När barnet föds och tar första andetaget så "behövs inte" moderkakan något mer och moderkakan pumpar på bara några minuter in det sista blodet in i navelsträngen och sedan vidare in i barnet.
När blodet är borta från navelsträngen och har slutat att "pulsera" så blir den vit och slapp och DÅ kan man klämma den med t.ex en peang och klippa av den = sen avnavling.
Allt för ofta så hinner navelsträngen klämmas och klippas innan barnet har tagit sitt första andetag och då har inte moderkakan någonstans att pumpa det blod som finns kvar och allt går förlorat, barnet blir fråntagen rätten till sitt eget blod- välbehövt blod som är fullproppat av stamceller. = tidig avnavling
Enligt många forskare så kan tidig avnavling påverka barnet negativt i framtiden eftersom att barnet har gått miste om så många viktiga stamceller.
Kolla på videoklippet nedan och läs det som står (engelsk text).
Hoppas att svaret duger lite grann i allafall, jag får skriva utförligare någon annan dag annars :)
Våga ställa krav till förlossningspersonalen!
Nästa gång jag blir gravid (om det nu blir någon nästa gång) så finns det hur mycket saker som helst som jag ska göra annorlunda, och då tänker jag mest på förlossningen.
När jag väntade Maya så var det ju min första fullt gågna graviditet och mitt första barn, allt var nytt och jag svävade på moln. Jag läste ALLT som jag kunde komma över angående graviditeter och förlossningar.
När jag hade gått 10 dagar över tiden så vaknade jag med små lätta värkar, kontaktade Antes mamma och fick sedan skjuts av hans morfar till förlossningen.Där tog dom in oss på UL och diverse andra grejer.. fick beordran att dra ut på en promenad eftersom att värkarna inte var så starka. Hade vi inte bott så långt ifrån sjukhuset så hade vi fått åka hem.. + att jag hade inbokad tid för planering av igångsättning dagen efter.
Väl tillbaka från promenaden så hade jag så ont att jag varken kunde sitta, stå eller gå.. När barnmorskorna skulle kontrollera hur öppen jag var så kved jag av smärta. Jag bad om att dom skulle sluta och jag skrek efter bedövningar och lustgas.
När förlossningen satte igång på riktigt så satte vi i en skiva i cdspelaren som fanns på rummet med några lugna och fina låtar som vi hade valt ut speciellt för denna dag.
Smärtan blev värre och barnmorskorna stängde av musiken och jag skrek, jag skrek som om att jag skulle dö. Jag skrek som om att jag blev knivhuggen och bad om att få lyssna på musiken genom hela förlossningen.
Tillslut fick jag Epidural, som tyvärr inte tog bort någon smärta.. den gjorde mig i stället helt förlamad på vänster sida av kroppen. Jag kunde inte klia på mig själv, för det kändes inte, jag kunde inte stå på vänster fot, för då vek sig benet osv.
Jag märkte att personalen blev irriterade på mitt skrikande och de nästan skrek tillbaka. Vad jag än gjorde så var det fel, jag fick inte hålla armarna över huvudet, TROTS att det var den enda sköna positionen för mina armar och axlar just då.
Det var så mycket som hände då som jag ska se till att det inte händer igen.
Nästa gång ska jag skriva ett utförligt brev, som jag ska lämna till min barnmorska på MVC och till förlossningspersonalen på förlossningen.
Där kommer jag kräva att få ha egen musik.
Jag vill ha tillgång till lustgas på en gång och jag vill att epiduralen sätts i riktigt på en gång och att de lyssnar när jag säger att det inte hjälper.
Jag vill ha tillgång till ett badkar eller en dusch och jag vill kunna vandra runt i rummet eller korridoren eller använda mig av en stor pilatesboll.
Men mest av allt så kommer jag att kräva sen avnavling, för barnets skull.
Jag vet många som har blivit avskräckta efter sin första förlossning och vägrar skaffa fler barn. Men jag säger bara: Ställ krav! Det är din kropp, ditt barn och dina känslor!
Ingen annan än DU vet hur ont det gör för just dig. Ingen kan tala om för dig hur du ska känna vid en viss tidpunkt.
Ställ krav!
När jag väntade Maya så var det ju min första fullt gågna graviditet och mitt första barn, allt var nytt och jag svävade på moln. Jag läste ALLT som jag kunde komma över angående graviditeter och förlossningar.
När jag hade gått 10 dagar över tiden så vaknade jag med små lätta värkar, kontaktade Antes mamma och fick sedan skjuts av hans morfar till förlossningen.Där tog dom in oss på UL och diverse andra grejer.. fick beordran att dra ut på en promenad eftersom att värkarna inte var så starka. Hade vi inte bott så långt ifrån sjukhuset så hade vi fått åka hem.. + att jag hade inbokad tid för planering av igångsättning dagen efter.
Väl tillbaka från promenaden så hade jag så ont att jag varken kunde sitta, stå eller gå.. När barnmorskorna skulle kontrollera hur öppen jag var så kved jag av smärta. Jag bad om att dom skulle sluta och jag skrek efter bedövningar och lustgas.
När förlossningen satte igång på riktigt så satte vi i en skiva i cdspelaren som fanns på rummet med några lugna och fina låtar som vi hade valt ut speciellt för denna dag.
Smärtan blev värre och barnmorskorna stängde av musiken och jag skrek, jag skrek som om att jag skulle dö. Jag skrek som om att jag blev knivhuggen och bad om att få lyssna på musiken genom hela förlossningen.
Tillslut fick jag Epidural, som tyvärr inte tog bort någon smärta.. den gjorde mig i stället helt förlamad på vänster sida av kroppen. Jag kunde inte klia på mig själv, för det kändes inte, jag kunde inte stå på vänster fot, för då vek sig benet osv.
Jag märkte att personalen blev irriterade på mitt skrikande och de nästan skrek tillbaka. Vad jag än gjorde så var det fel, jag fick inte hålla armarna över huvudet, TROTS att det var den enda sköna positionen för mina armar och axlar just då.
Det var så mycket som hände då som jag ska se till att det inte händer igen.
Nästa gång ska jag skriva ett utförligt brev, som jag ska lämna till min barnmorska på MVC och till förlossningspersonalen på förlossningen.
Där kommer jag kräva att få ha egen musik.
Jag vill ha tillgång till lustgas på en gång och jag vill att epiduralen sätts i riktigt på en gång och att de lyssnar när jag säger att det inte hjälper.
Jag vill ha tillgång till ett badkar eller en dusch och jag vill kunna vandra runt i rummet eller korridoren eller använda mig av en stor pilatesboll.
Men mest av allt så kommer jag att kräva sen avnavling, för barnets skull.
Jag vet många som har blivit avskräckta efter sin första förlossning och vägrar skaffa fler barn. Men jag säger bara: Ställ krav! Det är din kropp, ditt barn och dina känslor!
Ingen annan än DU vet hur ont det gör för just dig. Ingen kan tala om för dig hur du ska känna vid en viss tidpunkt.
Ställ krav!
För att läsa min förlossningsberättelse, klicka HÄR!
Kriget på IKEA i Valbo!
Åkte till Köpis (Valbo Köpcentrum för er som inte vet) nu på kvällen med mamma,Maya och mina syskon. Mamma bestämde att vi alla skulle äta köttbullar på IKEA och hon skulle bjuda.
Allt var frid och fröjd tills vi skulle sätta oss och äta och Maya ser att Adam har köpt pannkaka..
-JAAAAG VIIIIILL OOOOOCKSÅÅÅÅ HAAAAA PANNKAAAAAAKAAAA! JAG VILL!JAG VILL! JAGVILL!!
Alla i hela IKEA restaurangen stirrade,pekade och tappade sina hakor när dom fick se och höra hur Maya höll på.
Jag försökte muta Adam att byta sina pannkakor mot Mayas köttbullar och en tjuga- funkade inte.
Isabell tog tillslut Mayas tallrik och gick och frågade "kocken" om hon fick byta mot pannakor istället - funkade!
Efter att vi hade käkat så gick ner på nedervåningen och kikade på grejer, mamma hittade en timer och Maya ville självklart också ha en, så efter mycket bråk från Mayas sida så fick hon ta en, den gick hon och skruvade på tills vi kom fram till barnavdelningen där mössen finns..bakom oss hörde vi timer på timer på timer på timer på timer som satte igång att ringa..Självklart hade Maya passat på att skruva upp en massa timers medans mamma stod och pratade med sin arbetskamrat.
Nåja, back to the möss.. KRIG! Ungen skrek sig blå, plockade på sig 3 möss, 1 tiger och en dalmatiner.
Jag, den elaka mamman sa Nej, ungen blev mer blå. Kastade mössen på golvet, spottade på tigern och drog nästan loss nosen på dalmatinern.
Pinsamt!
Vi kom tillslut ut från IKEA helskinnade och två möss rikare.
Allt var frid och fröjd tills vi skulle sätta oss och äta och Maya ser att Adam har köpt pannkaka..
-JAAAAG VIIIIILL OOOOOCKSÅÅÅÅ HAAAAA PANNKAAAAAAKAAAA! JAG VILL!JAG VILL! JAGVILL!!
Alla i hela IKEA restaurangen stirrade,pekade och tappade sina hakor när dom fick se och höra hur Maya höll på.
Jag försökte muta Adam att byta sina pannkakor mot Mayas köttbullar och en tjuga- funkade inte.
Isabell tog tillslut Mayas tallrik och gick och frågade "kocken" om hon fick byta mot pannakor istället - funkade!
Efter att vi hade käkat så gick ner på nedervåningen och kikade på grejer, mamma hittade en timer och Maya ville självklart också ha en, så efter mycket bråk från Mayas sida så fick hon ta en, den gick hon och skruvade på tills vi kom fram till barnavdelningen där mössen finns..bakom oss hörde vi timer på timer på timer på timer på timer som satte igång att ringa..Självklart hade Maya passat på att skruva upp en massa timers medans mamma stod och pratade med sin arbetskamrat.
Nåja, back to the möss.. KRIG! Ungen skrek sig blå, plockade på sig 3 möss, 1 tiger och en dalmatiner.
Jag, den elaka mamman sa Nej, ungen blev mer blå. Kastade mössen på golvet, spottade på tigern och drog nästan loss nosen på dalmatinern.
Pinsamt!
Vi kom tillslut ut från IKEA helskinnade och två möss rikare.
Farväl till släkt och vänner!
Ja många är vi som har hört den låten med Björn Afzelius men är det verkligen många som har lyssnat på texten riktigt noga?
"Om du misshandlar din hustru
Och förtrycker dina ungar
Och super upp din lön
Så väljer grannen din att blunda
Men om du inte sörjer för
Att gräsmattan är ansad
Då är det hus i helvete;
Då blir grannen fly förbannad"
Dessa textrader stämmer så förbannat bra in på oss svenskar. Vi är så otroligt egoistiska och rädda så vi gömmer oss hellre än att kliva fram och hjälpa när något sker.
Skitsamma om Herr Karlsson slår Fru Karlsson varje dag och missbrukar diverse droger, så länge hans gräsmatta är fin och fri från skrot så behöver man inte rycka in.
Skitsamma om ungen i porten bredvid blir lämnad ensam flera timmar/dag som 3-4 åring.. föräldrarna kommer ju hem så småning om. Eller?
Igår när Maya hade åkt hem till sin farmor så knatade jag över hem till pappa och Catarina, när pappa hade åkt och jobbat så satt jag och C och diskuterade över en kopp kaffe. Vi båda var rörande överens om att vi alla är så duktiga att måla upp perfekta fasader, att de som står utanför inte kan ana att huset i själva verket är på väg att rasa sönder. Men skrapar man lite på ytan och gluttar in genom ett fönster så kan man se att ingen familj är perfekt.
Den unga mamman på hörnet sitter kanske varje kväll efter att barnen har lagts och dricker vinglas,på vinglas,på vinglas..
Det slog mig verkligen hur lite man egentligen vet om varandra fast att man tror att man vet allt?
Man kanske är bästa vän med den där bruden tvärs över gatan och allt är frid och fröjd när man är och hälsar på.. men vad sker egentligen när dörren har stängts?
Skitsamma om Herr Karlsson slår Fru Karlsson varje dag och missbrukar diverse droger, så länge hans gräsmatta är fin och fri från skrot så behöver man inte rycka in.
Skitsamma om ungen i porten bredvid blir lämnad ensam flera timmar/dag som 3-4 åring.. föräldrarna kommer ju hem så småning om. Eller?
Igår när Maya hade åkt hem till sin farmor så knatade jag över hem till pappa och Catarina, när pappa hade åkt och jobbat så satt jag och C och diskuterade över en kopp kaffe. Vi båda var rörande överens om att vi alla är så duktiga att måla upp perfekta fasader, att de som står utanför inte kan ana att huset i själva verket är på väg att rasa sönder. Men skrapar man lite på ytan och gluttar in genom ett fönster så kan man se att ingen familj är perfekt.
Den unga mamman på hörnet sitter kanske varje kväll efter att barnen har lagts och dricker vinglas,på vinglas,på vinglas..
Det slog mig verkligen hur lite man egentligen vet om varandra fast att man tror att man vet allt?
Man kanske är bästa vän med den där bruden tvärs över gatan och allt är frid och fröjd när man är och hälsar på.. men vad sker egentligen när dörren har stängts?
Barnen behöver trygghet från första början!
Jag har skrivit om det förut om ni läser inlägget HÄR.
Men, detta inlägg kommer inte handla om 5 minuters metoden, men något som är snarlikt i allafall.
Ett barn är ett barn, hur man än vrider och vänder på det så är det så. Från att dessa små underbara varelser lämnar mammans (i vissa fall) trygga mage och ibland flera år framöver så har dom en annorlunda dygnsrytm och sovtider än vad vi vuxna har.
De vet inte själva när det är dags att sova, när de inte ska gråta och när det är dag eller kväll.
Jag blir upprörd när jag ser och hör föräldrar som totalt ignorerar sina barns gråt vid läggdags eller vid andra tillfällen.
Många gånger har jag stött på föräldrar som försvarar sitt ignorerande med;
"Äsch, bryr man sig inte och låter han/hon hålla på så ger han/hon sig snart"
I vilken värld lever man då?
Ett barn gråter oftast av en orsak, det kan vara hunger, blöt eller nerbajsad blöja, eller så vill det lilla barnet enbart ha en varm och mysig kram av sin mamma eller pappa.
Varför är det så svårt att då ge barnet den närhet som barnet behöver?
Vad får folk att tro att ignorerande skapar trygga barn?
Jag har haft tur med Maya, hon har nästan aldrig strulat med nattsömn eller liknande, men de gånger hon har gjort det så har inte jag haft ro i kroppen att ignorera. I stället har jag gått in i hennes rum.känt på hennes blöja, satt mig ner bredvid, killat hennes små fötter och sjungit en sång. Fungerade inte det så fick hon lite välling och en mysig stund med mig i soffan. Jag kunde också gå runt och vagga henne i min famn tills hon somnade.
Jag minns speciellt en kväll, då hon hade magknip och inte kunde komma till ro.. då bar jag henne i min famn i 4 timmar, utan att klaga.
Jag vill inte att mitt barn ska gråta efter närhet, jag vill att hon ska få närhet och uppmärksamhet utan att behöva gråta efter det.Jag vill att mitt barn ska känna att "mamma kan jag lita på, hon finns alltid här för mig".
Hur kan man som förälder sitta på dagen och påstå att man älskar sitt barn över allt i världen när man sedan på natten låter sitt barn gråta sig till sömns och till och med kräkas pga gråten?
Hur kan man sitta och lyssna på sitt eget barns längtan efter närhet och tröst utan att göra något åt det?
Visst, man kan ha dåliga dagar som förälder då allt känns hopplöst, men glöm inte att barnet känner av dina känslor och allt blir mycket värre med en förälder som är på dåligt humör.
Min dotter är nu en underbar liten flicka på 3 år som aldrig blir nekad att sova i samma säng som mig och hennes pappa, som alltid blir tröstad vid gråt och som aldrig behöver somna ensam, gråtandes i sin egen säng.
Resultatet av detta är en trygg liten människa som älskar att sova hos mormor,morfar och farmor.
Ett barn är ett barn, hur man än vrider och vänder på det så är det så. Från att dessa små underbara varelser lämnar mammans (i vissa fall) trygga mage och ibland flera år framöver så har dom en annorlunda dygnsrytm och sovtider än vad vi vuxna har.
De vet inte själva när det är dags att sova, när de inte ska gråta och när det är dag eller kväll.
Jag blir upprörd när jag ser och hör föräldrar som totalt ignorerar sina barns gråt vid läggdags eller vid andra tillfällen.
Många gånger har jag stött på föräldrar som försvarar sitt ignorerande med;
"Äsch, bryr man sig inte och låter han/hon hålla på så ger han/hon sig snart"
I vilken värld lever man då?
Ett barn gråter oftast av en orsak, det kan vara hunger, blöt eller nerbajsad blöja, eller så vill det lilla barnet enbart ha en varm och mysig kram av sin mamma eller pappa.
Varför är det så svårt att då ge barnet den närhet som barnet behöver?
Vad får folk att tro att ignorerande skapar trygga barn?
Jag har haft tur med Maya, hon har nästan aldrig strulat med nattsömn eller liknande, men de gånger hon har gjort det så har inte jag haft ro i kroppen att ignorera. I stället har jag gått in i hennes rum.känt på hennes blöja, satt mig ner bredvid, killat hennes små fötter och sjungit en sång. Fungerade inte det så fick hon lite välling och en mysig stund med mig i soffan. Jag kunde också gå runt och vagga henne i min famn tills hon somnade.
Jag minns speciellt en kväll, då hon hade magknip och inte kunde komma till ro.. då bar jag henne i min famn i 4 timmar, utan att klaga.
Jag vill inte att mitt barn ska gråta efter närhet, jag vill att hon ska få närhet och uppmärksamhet utan att behöva gråta efter det.Jag vill att mitt barn ska känna att "mamma kan jag lita på, hon finns alltid här för mig".
Hur kan man som förälder sitta på dagen och påstå att man älskar sitt barn över allt i världen när man sedan på natten låter sitt barn gråta sig till sömns och till och med kräkas pga gråten?
Hur kan man sitta och lyssna på sitt eget barns längtan efter närhet och tröst utan att göra något åt det?
Visst, man kan ha dåliga dagar som förälder då allt känns hopplöst, men glöm inte att barnet känner av dina känslor och allt blir mycket värre med en förälder som är på dåligt humör.
Min dotter är nu en underbar liten flicka på 3 år som aldrig blir nekad att sova i samma säng som mig och hennes pappa, som alltid blir tröstad vid gråt och som aldrig behöver somna ensam, gråtandes i sin egen säng.
Resultatet av detta är en trygg liten människa som älskar att sova hos mormor,morfar och farmor.
Varför är jag lycklig?
När vi ikväll satt vid middagsbordet så plingade det till i mobilen och jag fick ett MMS från Ida.
"Jahapp, här ska hon skriva Gott Nytt år och fresta med en bild på en god drink" tänkte jag.. Men oj så fel jag hade!
MMS:et innehöll en bild på en RING och texten: Gott Nytt önskar blivande Fru Linander <3
Tror ni jag nästan satte maten i halsen?!
Tror ni att jag fällde någon tår?!
KLART SOM FAN!!
Det var på tiden att dom ror allt i hamn efter 10 år tillsammans :)
Nu är jag superduper nyfiken på hur den stora dagen kommer bli, kanske kommer bröllopstårtan gå i samma stil som denna:
"Jahapp, här ska hon skriva Gott Nytt år och fresta med en bild på en god drink" tänkte jag.. Men oj så fel jag hade!
MMS:et innehöll en bild på en RING och texten: Gott Nytt önskar blivande Fru Linander <3
Tror ni jag nästan satte maten i halsen?!
Tror ni att jag fällde någon tår?!
KLART SOM FAN!!
Det var på tiden att dom ror allt i hamn efter 10 år tillsammans :)
Nu är jag superduper nyfiken på hur den stora dagen kommer bli, kanske kommer bröllopstårtan gå i samma stil som denna:
Jaja, hur som haver så är jag skitglad för deras skull och önskar dessa två underbara människor allt gott i livet :)
Nu är det bäst att Ante rappar på och ställer sig på knä han också ;)
Nu är det bäst att Ante rappar på och ställer sig på knä han också ;)
