Farväl till släkt och vänner!
Ja många är vi som har hört den låten med Björn Afzelius men är det verkligen många som har lyssnat på texten riktigt noga?
"Om du misshandlar din hustru
Och förtrycker dina ungar
Och super upp din lön
Så väljer grannen din att blunda
Men om du inte sörjer för
Att gräsmattan är ansad
Då är det hus i helvete;
Då blir grannen fly förbannad"
Dessa textrader stämmer så förbannat bra in på oss svenskar. Vi är så otroligt egoistiska och rädda så vi gömmer oss hellre än att kliva fram och hjälpa när något sker.
Skitsamma om Herr Karlsson slår Fru Karlsson varje dag och missbrukar diverse droger, så länge hans gräsmatta är fin och fri från skrot så behöver man inte rycka in.
Skitsamma om ungen i porten bredvid blir lämnad ensam flera timmar/dag som 3-4 åring.. föräldrarna kommer ju hem så småning om. Eller?
Igår när Maya hade åkt hem till sin farmor så knatade jag över hem till pappa och Catarina, när pappa hade åkt och jobbat så satt jag och C och diskuterade över en kopp kaffe. Vi båda var rörande överens om att vi alla är så duktiga att måla upp perfekta fasader, att de som står utanför inte kan ana att huset i själva verket är på väg att rasa sönder. Men skrapar man lite på ytan och gluttar in genom ett fönster så kan man se att ingen familj är perfekt.
Den unga mamman på hörnet sitter kanske varje kväll efter att barnen har lagts och dricker vinglas,på vinglas,på vinglas..
Det slog mig verkligen hur lite man egentligen vet om varandra fast att man tror att man vet allt?
Man kanske är bästa vän med den där bruden tvärs över gatan och allt är frid och fröjd när man är och hälsar på.. men vad sker egentligen när dörren har stängts?
Skitsamma om Herr Karlsson slår Fru Karlsson varje dag och missbrukar diverse droger, så länge hans gräsmatta är fin och fri från skrot så behöver man inte rycka in.
Skitsamma om ungen i porten bredvid blir lämnad ensam flera timmar/dag som 3-4 åring.. föräldrarna kommer ju hem så småning om. Eller?
Igår när Maya hade åkt hem till sin farmor så knatade jag över hem till pappa och Catarina, när pappa hade åkt och jobbat så satt jag och C och diskuterade över en kopp kaffe. Vi båda var rörande överens om att vi alla är så duktiga att måla upp perfekta fasader, att de som står utanför inte kan ana att huset i själva verket är på väg att rasa sönder. Men skrapar man lite på ytan och gluttar in genom ett fönster så kan man se att ingen familj är perfekt.
Den unga mamman på hörnet sitter kanske varje kväll efter att barnen har lagts och dricker vinglas,på vinglas,på vinglas..
Det slog mig verkligen hur lite man egentligen vet om varandra fast att man tror att man vet allt?
Man kanske är bästa vän med den där bruden tvärs över gatan och allt är frid och fröjd när man är och hälsar på.. men vad sker egentligen när dörren har stängts?
Kommentarer
Trackback
