Denna vilodag har kommit med en massa ångest. Ångest över hur jag sköter min vänskap med människor i min närhet och de jag har känt i hela mitt liv. 

 

Självklart så är det enklast att umgås med de personer som bor i min omedelbara närhet, dvs här i forsbacka, på gården. Vi har ju barn i samma ålder som leker med varandra och vi sitter ofta ute och snackar.

Så det faller sig ganska naturligt att umgås här.

 

Men jag har ju också vänner i Gävle och Valbo , dessa vänner har jag känt i större delen av mitt liv och dessa personer ligger mig oerhört varmt om hjärtat.

Tyvärr träffar jag inte dessa personer så ofta som jag egentligen vill.. och jag kan egentligen bara skylla på mig själv. Det är mitt fel att det har blivit så och det känns skitjobbigt att inse det.

Jag har lovat mig själv flera gånger att jag ska bli bättre att sköta mina vänskaper.. men det är svårt.

 

Och sedan jag bestämde mig för att ändra mitt liv och min livsstil så kommer det bli lite svårare att fixa till detta inom den närmsta framtiden. Jag känner mig inte riktigt säker i mig själv än så pass att jag törs umgås eller festa utanför min trygghetszon. 

 

Ida, Jörgen och Caroline. 

Jag älskar er. Har alltid gjort och kommer alltid att göra det.

Förlåt för att jag inte har skött min kontakt med er.

Förlåt för att jag inte har kunnat närvara vid alla födelsedagar och fester.

Förlåt för att jag själv inte har tagit initiativet till att träffas.

Jag ska bli bättre, någon gång. Förhoppningsvis snart.

Men jag står inför stora förändringar och jag hoppas att 

min vänskap med er ska vara med där och förändras till det bättre.

 

 

 

Förlåt mig.