Jag var aldrig särskilt duktig i skolan, från att jag gick i 1:an tills jag slutade 9:an var allt ett helvete, det berodde inte på att jag inte gillade skolan, det var mest för att jag var kass på matte och fick gå i sån där hjälpgrupp, som för övrigt är ett jävla nedslag på ett redan dåligt självförtroende.

ÅK 1-3: Ny klass, lärarna testade vore läskunskaper, jag kunde i årsklass 1 redan läsa utan problem, men det ställde till problem när jag var tvungen att läsa samma enkla jävla text som de andra i klassen.
När vi skulle börja med matte så lossnade det aldrig för mig, hur jag än försökte så funkade inte, jag blev frustrerad och kunde inte koncentrera mig på det jag skulle göra. Jag var sjuk ofta.
Mamma fick gå på samtal där dom bestämde att jag skulle få gå i en speciell mattegrupp, jätte bra trodde mamma.

ÅK 4-6: Klassen fick flytta upp till "stora" skolan där vi fick ny lärare, en lärare som inte var av denna värld, hon hade migrän anfall och var allmänt knepig.
Jag fick fortsätta gå på min mattegrupp, jag fick gå med de personer som hade dyslexi och andra problem, vilket orsakade förvirring hos mig, jag förstod inte riktigt, hade jag också dyslexi för att jag inte kunde matte?
Matteläraren var en äldre man med grått hår, men lite varstans på huvudet så hade han svarta fläckar.Han hade sina dagar då han var snäll, men jag minns extra väl en dag då allting bara blev skit, då jag blev jagad av honom över hela skolan för att jag sprang ut ifrån rummet där vi hade matte ( ett litet rum på inte alls många kvm) efter att han hade blivit arg för att jag inte kunde räkna ut ett tal, han skrek åt mig och tog tag i min arm väldigt hårt.

6-9: Ny klass, ny skola och nya lärare. Det gick bra i början och var jätte roligt, jag gick inte längre i någon mattegrupp.
Men så kom ett bakslag, jag hamnade långt bakom alla andra i matteboken,jag fick börja i mattegrupp igen, "grönagruppen" eller vad den kallades.
Där fick jag gå med 4-5 stycken andra, alla med olika bokstavskombinationer och andra handikapp, återigen kom mina tankar om jag också hade dessa problem.Jag var osäker.
Hela högstadiet var kantat av tumult och bråk med både lärare och elever, jag började till och med mobba vissa personer. Jag blev bråkig hemma  och hängde mest inne i stan.
Någonstans i 8:an tror jag det var så fick vi en ny lärare, Carita.
Alldeles innan vi slutade 9:an och hade gjort våra val till gymnasiet så var hon noga med att berätta för mig att jag aldrig skulle få gå på gymnasiet så det var bara onödigt att jag sökte till något program och jag skulle heller aldrig bli något annat än ett jävla socialfall.Väldigt uppmuntrande lär jag säga, som att mata ett redan dåligt självförtroende med skit.
Jag var så lättad när vi slutade 9:an men halva sommaren så var jag orolig och trodde att det skulle bli så som Carita hade sagt, att jag inte skulle få börja på gymnasiet, jag trodde att mitt liv var över.

Men så kom beskedet om gymnasiet. Jag fick ett positivt besked, jag fick börja på Barn & Fritid, mitt första hands val.
Ingen var lyckligare än jag. Äntligen såg jag ett ljus i tunneln.