Överallt läser jag om unga tjejer/kvinnor som förlorat kontakten med någon närstående pga graviditet.
Det kan vara allt från mammor till pojkvänner.

Att lämna någon i sticket, som just då under den perioden genomgår en av de största förändringarna i livet,både psykiskt och fyskiskt, är lågt.
De personer som ska föreställa vänner eller familj och som alltid påstått att dom alltid kommer att stötta dig försvinner helt plötsligt, snabbare än vad du kan säga "ögonblick".

Det får en att fundera på vad riktiga vänner egentligen är och om man verkligen är så älskad av sin familj som dom alltid har sagt.

Man kanske blir helt ointressant för sina vänner när man helt plötsligt inte kan följa med ut på en fest/krog innehållandes alkohol och annat stoj.
Familjen kanske tycker att man inte är riktigt mogen för att ta hand om en annan människa, att man kanske bör vänta tills man växt upp och skaffat sig mer livserfarenhet,jobb och en trygg grund att stå på.

Under graviditeten så är man i behov av stöd från alla håll och kanter, det sista man behöver är en massa energislukande personer som bara bråkar på en om ditten och datten och som sedan pratar bakom ryggen på en samt säger upp kontakten.

Situation 1:
Du kanske är super bundis med en kompis sedan barnsben, sedan kommer det där blåa plusset på graviditetstestet, ni skrattar åt det ihop, ni pratar om det och är lyckliga tillsammans.
Några veckor senare får du höra på omvägar det snack som gått runt staden om dig, att du är värdelös och att du aldrig kommer kunna ta hand om ett barn.
Du vet direkt vem som har spridit dessa rykten, du känner dig besviken, bortgjord och ensam.
Är den där personen verkligen din vän?
Nej.

Situation2:
Du bor med din kille som säger sig älska dig över allt annat i denna värld, ingen av er har några riktiga jobb, din mens är försenad med ca 2 veckor.
Du köper ett graviditetstest och testet visar ett pluss. Du berättar för din sambo,han avvisar dig kyligt.
Han bryr sig inte, han kräver att du ska göra abort, annars lämnar han dig.
Med tårararna rinnande längs dina kinder försöker du förklara för honom att du inte klarar av att göra en abort..
Han lämnar dig, du står där ensam,gravid och ledsen.
Är det kärlek?
Nej.

Situation3:
Du får reda på att du är gravid, du berättar för dina föräldrar, båda kanske tar det negativt eller så gör en av dom det.
Du ställs inför samma ultimatum som föregående, abort eller bli lämnad.
Valet är självklart för dig, ingen abort.
Du blir bortstött av din förälder, ni pratar inte med varandra och om ni skulle prata så skulle du bara få höra hur oansvarig du är som tänker föda ett barn till världen, du blir kallad egoist och omogen av den person som tidigare sagt sig älska dig.
Är det så riktig mor-far-dotter kärlek är?
Nej.


Jag blir så illa berörd av allt sådant.
Jag vill hjälpa,finnas där och vara ett stöd.

Tack och lov så har inte jag varit med om detta själv.. men jag kan föreställa mig hur det hade känts om jag skulle råka ut för det.