Många gånger har jag kollat på Maya från någon meters avstånd när hon leker.
Plötsligt slå det mig..

-Den där blonda, söta flickan är MIN dotter! Shit, jag är mamma, på riktigt.
Det är verkligen min dotter.

Och så känns allt så konstigt helt plötsligt.
Det känns så overkligt liksom.

Det är så svårt att förstå att just HON är min egna lilla dotter som jag ska leva med i flera flera år, tills hon vill flytta hemifrån.
Henne ska jag uppfostra till en bra människa och ge henne all den kärlek och allt annat hon behöver.
Det är jag och hennes pappa som har den stora uppgiften, att tillgodose hennes behov och ge henne en bra uppväxt.

Jag är så glad för det jag har.