Eftersom att jag inte har varit så pigg idag så har jag inte orkat blogga om gårdagen.. tänker inte göra det nu heller för den delen...


Har ni hört talas om Affektanfall?
Det hade inte vi gjort förrens idag...
Vi var och skulle äta på Storsjöns pizzeria här i Forsbacka, jag,Ante och Maya...
När dom serverade maten och vi skulle till att äta så ville inte Maya det.. hon ville hellre springa runt.. men det fick hon inte för mig, så efter mycket bråk från hennes sida så satte jag henne i matstolen iaf..
Det ångrar jag nu i efterhand att jag gjorde...
Hon skrek tills läpparna blev blå.. och det spred sig i hela ansiktet.. tillslut så slutade hon skika och andas...hon stirrade rakt ut i ingenstans,hon blev stel i kroppen och armarna hade vridit på sig så att händerna var böjda mot ryggen (svårt att förklara)... vi fick ingen kontakt med henne och jag fick panik, började skrika om att dom skulle ringa 112 samtidigt som jag försökte få liv i henne genom att dunka henne i ryggen och skaka om henne lite.. men det funkade inte..
Tillslut så vaknade hon till och började andas.. men var fortfarande lite loj i ögonen..
Någon ambulans ringde vi inte...
När hon sedan vaknat till riktigt så var hon ledsen och säkert chockad.. så jag tröstade henne i min famn...

Detta var bland det ruskigaste jag har varit med om.
Vi trodde att hon skulle dö.
Allt gick så snabbt egentligen.. men det kändes som om att det tog evigheter att få liv i henne..

Jag ringde till rådgivningen hemifrån pappa och jag har ALDRIG blivit så väl mött av en sjuksköterska som jag blev just idag i telefonen...
Hon förstod min oro och läste upp en del grejer för mig, tillsammans konstaterade vi att Maya råkat ut för ett s.k Affektanfall och att det inte är farligt.

LÄS MER HÄR OM AFFEKTANFALL!

Jag hade så många frågor till henne i telefonen...
Hur gör man i fortsättningen?
Ska vi leva som vanligt, som att inget har hänt?
Ska vi se till att hon inte blir så där ledsen och arg igen?

Sköterskan i telefonen gav som tips att leva som vanligt och att vi absolut inte ska släppa på regler pga detta men att om det skulle ske igen så ska vi åka in till Sjukhuset, men mest för att stilla våran oro och för att få det dokumenterat.

Jag är så tacksam för att jag fick prata med en sådan snäll kvinna som var förstående och lugn, hon ställde inga onödiga frågor och var helt fantastisk.