Ja, för mig är det så.. jag har verkligen svårt för att säga förlåt, även de gånger som jag vet att jag har gjort fel.
Jag har länge funderat på varför det är så och har nu kommit på varför, tror jag i alla fall.

Mamma och pappa har alltid varit väldigt dåliga på att be om ursäkt.
Det är inget jag är arg på dom över, dock har det format mig som person,såklart.

Att svälja sin stolthet, kliva fram och be om förlåtelse är så grymt jobbigt och jag går igenom flera olika stadium av ångest innan jag kan genomföra det, därför kan det hända att folk som jag har sårat får vänta flera dagar,veckor och kanske år innan jag äntligen lyckas be om ursäkt.

Sakta men säkert börjar jag bli bättre på det, dels pga Andreas som har fått mig att vakna upp, han är precis som mig vad gäller detta, men när jag fick se en gång hur han lyckades krypa till korset och säga förlåt så öppnades mina ögon för detta vackra, att säga förlåt.

Ja, förlåt är ett vackert ord tycker jag. Ett ord som är nödvändigt för att lyckas lösa problem.
Ett ord som kan få en människa att bli glad igen, att glömma sorg och smärta..

Jag har sårat många genom åren (vem har inte det?), jag har speciellt sårat mina föräldrar, min älskade mamma och min älskade pappa och jag har aldrig bett om ursäkt för det, jag har aldrig vågat.
Aldrig vågat för att jag VET att det var jag som gjorde fel, att jag gjorde fel som hängde med "fel folk" och betedde mig på ett oacceptabelt sätt.
Jag förstår nu varför dom aldrig bad om ursäkt när vi bråkade pga dessa saker. Det var ju inte dom som gjorde fel.Det var jag. Bara jag.

När jag slutade högstadiet så kontaktade jag de personer som jag hade mobbat och bad om ursäkt,det tog mig flera år innan jag vågade ta det steget men att se tårarna i deras ögon i samma stund som jag stod där med svansen mellan benen var värt varenda ord.
Jag kände mig starkare efteråt och jag tror att dom också gjorde det.

Så svälj eran stolthet och be om förlåtelse när ni har gjort något fel!