Läste nyss en ung tjejs blogg där hon berättade om sin dotters död och födelse. Jag väljer att inte länka hennes blogg här eller nämna något namn med tanke på att jag vet vem hon är och inte vill att mina läsare ska gå in dit och kommentera en massa sjuka saker.

I allafall, när jag läste hennes berättelse så fick jag en klump i magen.. av sorg.

Jag vet inte hur det känns att förlora ett barn efter en fullgången graviditet, men jag vet att det gör otrolig ont i hjärta och själ att få missfall i vecka 12.. så, det borde vara 100000 gånger så smärtsamt för de som går hela graviditeten ut och tror att allt är helt okej och sedan en dag få det där hemska beskedet om att hjärtat slutat slå.

Jag blev gravid våren -06, ingen planerad graviditet och jag tänkte inte så mycket på att jag kanske var gravid förren Andreas student, då sov vi hos hans mamma och jag vaknade med världens illamående.
Någon vecka senare så åkte jag till Ungdomsmottagningen för att göra ett test, höll på att svimma när jag fick se det positiva testet.
Berättade lite senare på dagen för Andreas att jag var gravid, vi hade en allvarlig diskussion men vi båda kom fram till att vi ville behålla barnet.
Vi beställde förlovningsringar och planerade våran framtid. Allt kändes underbart!

Men.. en kväll åkte vi hem till Andreas pappa för att sova över där, vi hyrde en film som handlade om en kvinna som jobbade på ett gammal mödrahem, där kvinnorna steriliserades och foster aborterades, de framkallade missfall genom de värsta tänkbara sätten.. plötsligt så känner jag en smärta i magen.. blev lite orolig, gick in på toaletten och såg att det bara forsade blod..
FAN! minns jag att jag tänkte medans jag gick tillbaka till vardagsrummet där Andreas och hans pappa satt.. jag lade mig ner i soffan och grät inombords, jag förstod vad som höll på att hända.
Dagen efter hade det slutat blöda och jag ringde till MVC för att få råd, det enda jag fick till svar var att blödningar i början av en graviditet var helt normalt.
Dagarna fortsatte att gå, utan blödningar.. jag trodde då att allt var helt normalt ändå.
Sen kom dom igen, blödningarna.. fast bara små spottings.
Ringde MVC igen.. fick samma svar som senast; helt normalt.

En kväll hemma med Andreas (kommer inte ihåg vad vi gjorde) så började jag blöda väldigt mycket igen, vi ringde till mamma som i sin tur ringde till Akuten, vi åkte in och jag fick lämna urinprover innan någon doktor kunde ta sig an mig.
När doktorn äntligen kom så fick jag rysningar, han var obehaglig... en äldre tysk man som knappt kunde prata svenska. Han bad mig att klä av mig och lägga mig på britsen.
Han tar fram ultraljudsmaskinen och visar staven "Det här är väl inget nytt, något liknande fick dig att bli i denna situation". Va fan? vad svarar man på en sådan sak?

Han stoppade in ultaljudsstaven och förde runt den, han var inte ett dugg försiktig och hade väldigt bråttom som det verkade.
"Jaha, fostret är dött.. vi kan inte göra något, åk hem och sov".

Jag gick med snabba steg ut från akuten, jag stannade inte ens till vid mamma och Andreas där dom satt..
"Den är död!" sa jag tyst medans jag skyndade mig förbi.

Natten som kom var förjävlig, jag spenderade flera timmar i duschen, sittandes. I stortsett hela golvet i badrummet var färgat rött av blod. Jag blödde som en gris, hade värkar som jag nu i efterhand vet påmindes om riktiga värkar.
Jag hade så ont att jag kräktes flera gånger.
Andreas fick hjälpa till att hämta badlakan som jag kunde lägga mellan benen... allt toapapper tog slut pga allt blod, och ingen binda hjälpte.  Det såg ut som om att det hade skett en massaker där inne i badrummet.

Vilken smärta, vilken sorg. Ändå var jag bara i 3:e månaden.  Jag vet inte vilken vecka jag var i riktigt, men fostret hade dött i v.12.

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta egentligen.. men jag beundrar alla de föräldrar som orkar leva vidare efter att ha förlorat ett barn.  Jag skulle nog aldrig klara av det.