Flåsarn- -

Jag släpper bomben och andas ut.. nu kanske folk förstår bättre?

Jag har efter noga efteforskningar insett en sak som jag önskar att mina föräldrar och mina lärare i skolan kunde ha kikat närmare på.

Det tar emot så jävligt att lätta på mitt hjärta angående detta eftersom att jag skäms så innerligt över det.
Det handlar om någonting som får mig att bli osäker och nervös i stortsett varje dag.
Många i min familj och bland mina vänner så vet dom om mina problem med denna grej.. men jag har aldrig kunnat sätta något ord på problemet förren för någon vecka sedan då vi snackade om detta hemma hos pappa och Catarina.

Dåså.. dags att släppa bomben kanske?

Jag har extrema svårigheter med att räkna.
Jag har alltid, i varje årskurs i skolan behövt gå i "special"grupper för att klara av matte, något som tog väldigt hårt på mig just då.. jag blev i stortsett dumförklarad av just dom där "special"lärarna och andra när jag satt och försökte räkna ut väldigt lätta tal i min mattebok.
Och pga att jag hade svårt för att räkna så försökte jag undvika matten allt jag kunde..
Ingen vuxen, verkligen INGEN vuxen brydde sig ett jota. Dom bara tvingade mig till att sitta där vid den där äckliga jävla skolbänken som var inkletad med gammalt tuggummi och så slängde dom fram en bunt uppgifter som JAG skulle göra, helst utan hjälp. Bad jag om hjälp så blev dom irriterade.

Visst, jag kan räkna lätta tal.. alltså dom som är uppenbara, t.ex 1+1 osv..
Men är det något jag absolut inte kan så är det gångertabellen, några enstaka grejer kan jag väl men för mig är alla dessa siffror bara en massa virrvarr som surrar runt i huvudet.

Detta har präglat mitt liv en hel del, jag klarar inte av att handla utan att ha telefonen i handen och miniräknaren som finns på telefonen.
Jag räknar noga, så att jag vet vad allt blir innan jag betalar.
Jag kan inte det där med huvudräkning.

Jag har mått så dåligt över mina svårigheter enda sedan jag började i skolan.. och inte förren nu så vågar jag prata om det riktigt.


Diagnosen jag borde ha fått som yngre är dyskalkyli.




Kommentarer
Postat av: Josefine

Härligt att du vågar berätta om det, det kan nog få många andra i samma sits att känna sig bättre till mods. :thumbup:

2010-05-10 @ 23:09:52
http://thepinkcow.blogg.se/
Postat av: Fia

Är precis samma som jag har..

2010-05-11 @ 08:54:18
http://zophiaa.blogg.se/
Postat av: Ellen

Lina.. du är inte ensam. Jag har sen 6:an, haft svårt för att räkna. Måste alltid ha miniräknare framme och ja jag gick alltid i special klass och blev kraftigt mobbad. känns tungt men alla människor är inte perfekta. Vi kanske är bättre på nått annat som nån annan är lite sämre på. som t.ex Engelska. Jag vet att du är grym på engelska. nån där ute kanske är sämre.. tänk så.. de finns alltid nånting annat. Du är en smart person med mycke ideer o liv tycker jag. skäms inte..

Postat av: Carina

:-)

Hej Lina.

Du ska absolut inte skämmas. Om du visste vad vanligt detta är.

De som ska skämmas är de lärare som vägrar att se att det finns ett problem.

Tycker du är modig som erkänner så att folk får upp ögonen för hur det faktiskt får lov att gå till i välfärds Sverige. Jo, tack. Alla barn får gå i skolan men, lär de sig nå´t? Många men långt ifrån alla!!!

Kram och lycka till.

Kram Carina

2010-05-11 @ 10:24:47
Postat av: Nina

Jag tror att ditt inlägg kan göra skillnad...skillnad för de som arbetar med barn från förskola till gymnasium idag och i framtiden. Vare sig dina lärare eller föräldrar valde att göra dig illa med avsikt, inen visst bättre då...Tack för att jag fick "låna" ditt inlägg idag!

Kram Nina

2010-05-11 @ 22:13:29
http://noteratavnina.blogg.se/
Postat av: Joanna

Jag lider också av dykalkyli. Klarade mig med näppe för att få ett futtigt G i matte. Det efter sömnlösa nätter och en blöt, gråtdrucken kudde.. Jag har överlåtit alla räkenskaper till min mer begåvade sambo. Jag har accepterat min diagnos, och klarar mig genom vardagen med stöd från familj och vänner. Kram på dig gumman.

2010-05-12 @ 11:53:21
Postat av: pubes

härligt att du vågar "prata" om det! jag känner igen det där, att gå i "special"klass där specialläraren försöker få en att räkna ut det "lättaste" talet, men man förstår ingenting och läraren blir bara frustrerad! haha



huvudräkning är jag inte så king på heller, när jag är i affären räknar jag alltid hela tal. typ mjölk - 10 kr, bröd - 30 kr, kött - 50 kr osv. då är det lättare för mig för att på ett ungefär veta vad summan blir på!



men jag skäms inte för det, herregud, man kan inte vara bäst på allt! å man är ju knappast ensam med problemet, så det är ju bara att leva med det så gott som det går! :)

2010-08-14 @ 00:00:41
http://pubes.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Hemsida/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin



bloglovin

RSS 2.0