Har nyss läst om en familj på Familjeliv som hade förlorat sin son.
Tårarna rann ner för mina kinder när jag såg dom vackra bilderna på honom.

Tänk vad orättvist livet kan vara ibland,små barn som aldrig gjort något ont måste lämna våra liv för ett annat i himlen.
Den smärta som föräldrarna bör känna måste vara olidlig, det hade den iaf varit för mig.

Att som blivande föräldrar åka in på förlossningen där barnet ska födas och man tror att allt är okej,tills man märker att det inte längre finns några hjärtslag..barnet har dött...men man måste endå föda ut barnet på vanligt vis, uppleva all förlossningssmärta och inte få ta hem sin bebis efteråt.. det måste kännas hemskt.
Att sedan bara lämna sin bebis på sjukhuset.. för att sedan begrava det.

Att som förälder förlora ett barn i en olycka eller pga sjukdom.. att få ha haft tid tillsammans i dagar,månader eller år.. men så tar det plötsligt slut.. vilken chock, vilken otrolig smärta.

Men man älskar sitt barn vad som än hänt, för man VET att barnet finns med en i tankar,drömmar och i minnen.

Som förälder så vill man inte överleva sitt barn..
INGEN ska behöva begrava sina egna barn..
INGEN ska behöva få vara med om något sådant.
Jag önskar inte ens min värsta fiende detta.

Jag tänker på alla Änglaföräldrar och alla änglabarn.
Och jag skänker styrke kramar till er som varit med om denna orättvisa.
Ni är starka.