Flåsarn- -

Duktig tjej hos tandläkaren!



Rena och fina tänder, 10 uppe och 10 nere. Superduktig tjej!

Hur många barn är det OK att ha?

Det är ingen hemlighet längre att Mirka (Familjen Annorlunda) väntar sitt 12:e barn.
Många har negativa åsikter om detta och jag kan inte förstå varför.

Hon har 11 barn redan, har tagit hand om alla tillsammans med sin man Peter. Dom klarar av att ge sina barn mat, kärlek och en trygg uppväxt. Vad är då problemet med att få ett till barn?

Det hade ju varit stor jävla skillnad om någon som har barn men ej kan ta hand om dom, t.ex låter dem gå smutsiga dag ut och dag in, springa vind för våg och lämnar bort dem jämt, skulle få fler barn.

Varför har folk så svårt att vara glad för andras skull?

Om man har ekonomi till att ge ännu ett barn den mat, de blöjor och kläder m.m som den behöver så är ju det skitbra, eller hur?

Men lever man på soc så kanske man ska tänka efter lite innan man skaffar fler barn... fast ja, jag har ju sett med egna ögon också hur barnbidrag kan göra bidragsberoende folk blinda.




Den bästa och billigaste barnvakten regniga dagar!

Idag så är jag tacksam för att tv och datorer finns. Bättre barnvakt än dom idag hade jag inte kunnat ha!

Maya har kikat på 3 filmer idag, Madicken,Smurfarna och sen Ronja Rövardotter och mellan filmerna så har hon roat sig med dataspel. MEN inte vilket dataspel som helst heller... THE SIMS 3!

Kalla mig dålig morsa om ni vill, men hon har i alla fall rena kläder nästa vecka efter allt mitt tvättande idag.







Gammal bild, men va fan.. det är våran tv iaf.





Varför festa varje helg när man är förälder? 2.0




Jag skuldbelägger ingen som unnar sig LITE fest. Absolut inte. Snarare tvärtom.
Klart som fan att man får festa trots att man har barn, men hade du, Herr eller Fru Duktig, läst mitt inlägg ordentligt så hade du sett att de föräldrar jag skuldbelägger är dem som VARJE JÄVLA HELG är ute och festar i stället för att vara hemma med sina barn.

Och jo, man är väl visst en sämre förälder om man är ute och festar varje helg.
En mamma/pappa som är bakis är med säkerhet inte lika roliga att ha och göra med som föräldrar som är nyktra,pigga och glada.

Livet tar absolut inte slut när man får barn, jag tycker att livet börjar när man har fått barn och man får se han/hon utvecklas och lära sig saker.

Jag lägger samma skuld på alla, mamma eller pappa, spelar ingen roll.

Om du har någon i din vänskapskrets som har barn och festar varje helg, undrar inte du hur hon klarar av att ta hand om sina barn när hon/han är bakis?
Undrar inte du VEM som lär ta hand om barnen när hon/han super sig full?
Skulle det inte ringa varningsklockor i ditt huvud?

Och som jag skrev i mitt inlägg: "Och om det slutar i kaos för det mesta,varför lär man sig inget av det?"
Med den raden så menar jag de föräldrar som går hem och misshandlar varandra, skriker, är otrogna osv osv.
Kul för barnen med så lyckade föräldrar.

Vad stolt föräldrarna kan vara över sig själva om dom lever ett sådant liv. Verkligen. INTE.

Sen så tycker jag att det är jävligt fjantigt att vara anonym.


HÄR
kan ni läsa hela inlägget!


Recept på en lyckad nattning!

Min dotter är 4½ år gammal och sover i egen säng, i sitt eget rum och har gjort det i flera år.
Nattningen har sällan varit ett problem, och de två senaste åren så har vi haft samma rutin i stort sett varje kväll (räkna bort de kvällar hon sover borta).

På vardagarna så ska hon sova tidigt eftersom att både jag och Ante arbetar och hon går på dagis.
Brukar försöka börjar nattningen vid 19-tiden, senast. Men ibland så misslyckas det, men då är det mitt fel.

När hon väl ligger i sin säng så läser vi en bok som hon har valt, och sen sjunger jag några låtar som hon också väljer och för det mesta är det  dessa låtar:

*Trollmor
*Uti vår hage
*Vyssjan lull
*Somliga går med trasiga skor
*Margareta ( ???????? varför???????)
*Vargsången

Innan jag har kommit till tredje visan så snarkar hon, oftast. Men jag sjunger färdigt alla för säkerhetsskull.

Det är ytterst sällan som hon bråkar vid nattning, det sker kanske 1 gång varannan månad.

Denna vecka så läser vi boken om Ronja Rövardotter, och det tycker Maya är jättespännande, även om det inte finns så många bilder där i.


Har ditt barn bakat det där? Nej tack, då vill jag inte smaka.


Jag känner mig skittaskig, elak , sur och tvär.. men faktiskt så känner jag mig inte ett dugg lockad till att äta nå fikabröd eller något om ett barn har varit med i smeten med sina fingrar.

När jag jobbar så kan jag inte ens ta emot frukt från barnen på fruktstunden eftersom att minst 20 barn har varit och pillat där bland fruktbitarna.

Det är inte för att jag tror att barnen är smutsiga och sånt där.. det är väl mest känslan av att det kan finnas lite spott och snor i det som barnen har gjort. Så länge det inte är mitt barn som har bakat, höhö!

Även om vi föräldrar är jättenoga med att tvätta våra barns händer innan bakning och matlagning så går det så himla snabbt för dom att stoppa in ett finger i näsan och sedan fortsätta knåda degen eller klia rumpan och sedan rulla negerbollar.

Jag avstår helst all mat och all fika som har berörts av små barnhänder, tyvärr.


Varför festa varje helg när man är förälder? Är inte barnen viktigast?

Jag förstår allvarligt inte hur man orkar festa varenda helg, speciellt om man har barn.
Tröttnar man inte på det i längden? är det lika roligt varenda gång?
Och om det slutar i kaos för det mesta, varför lär man sig inget av det?

Och orka köra "varannan dag" grejen med sin partner.. t.ex om jag festar på Fredagen så får Ante festa på Lördagen. Ehmm..

Jag älskar att festa, jag älskar att dricka alkohol med mina vänner och ha skitkul, verkligen. Men, det får inte gå till överdrift, därför festar jag väldigt sällan nu för tiden, max 1 gång var 3:e månad ungefär, om ens det.
Och när jag väl festar, då gör jag det rejält.
För mig finns det ingen som helst anledning till att supa till det varje helg och lämpa över ansvaret om Maya till någon annan.

När helgerna vankas så är jag faktiskt dödstrött och ser fram emot några dagar med bra sömn, och mysiga stunder med min dotter och min karl. Det sista jag tänker på då är att festa.

Om jag ska festa så ska det helst planeras minst 1 månad innan, för då hinner jag peppa mig själv inför det.

Det viktigaste i mitt liv är att få spendera tid med min dotter, dagarna och åren springer ju iväg snabbt nog ändå, vore dumt att slösa bort dom med alkohol varje helg.
Och jag tror att Maya trivs bättre med en pigg och glad mamma på helgerna än en trött och bakis morsa.

Om man som förälder festar väldigt ofta så borde väl omgivningen reagera?
Eller kan det vara så att omgivningen tycker att man är värd allt festande eftersom att det är sååå jobbigt att ta hand om sitt eget barn?
"Du är värd lite egentid gumman/gubben, så som du jobbar och står i på veckorna"

Klart alla föräldrar behöver egentid, även de som inte arbetar. Men använd då den där egentiden till att vårda dig själv eller ditt förhållande.




Innan Maya kom till världens så festade jag varje helg, så fort jag fick chansen. Tack och lov har man vuxit upp en del på dessa 4 år.

Att ta sitt barns liv och ändå får fortsätta leva.

Suttit och slöläst lite på Aftonbladet nu och läst om den där avskyvärda Sigtunamamman som mördade sina 2 söner och även en norsk mamma som dränkte sin 1 åriga dotter i en hink och lät allt visas på Skype.

Jag mår illa. Jag vill kräkas. Jag vill skrika.

Hur FAN kan man medvetet vilja döda sitt eget barn?  Hur i hela helvete kan man knuffa sina barn ner i vattnet från en brygga och sedan stå, se på och lyssna på hur dem skriker, länge ?
Det spelar ingen roll hur jävligt ens liv är, INGET gör att man har rätt att ta livet av sina barn!
Tanken var att Sigtunafittan också skulle ta sitt liv men vågade inte. 

"Först knuffade hon de två pojkarna från en brygga i sjön men där fick de tag i bryggkanten och klamrade sig fast. Hon plockade upp dem och tog med de två blöta pojkarna till en annan brygga.
– Elias sa, mamma jag vill gå hem, jag vill inte bada, säger hon i förhör.På denna brygga, där barnen sedan hittades, knuffade mamman dem båda samtidigt i vattnet. I förhör säger mamman att varken hon eller barnen kan simma."

Hon förtjänar inte att leva. Hon förtjänar inget drägligt liv. Hon har tagit två små pojkars liv, två små pojkar som hade kunnat vuxit upp och bli helt underbara män.

Och den där norska jubelidioten som dränkte sin dotter i en hink borde bli stenad till döds.

"I polisförhör har kvinnan nekat till dråp och sagt att hon bara varit ute efter att uppfostra flickan."
Uppfostra? vad skulle flickan lära sig genom att få huvudet nertryckt i en tioliters hink full med vatten?

Jag blir äcklad!


Aldrig, ALDRIG, hur jävla uselt mitt eget liv vore så skulle jag ALDRIG komma på tanken att ta min dotters liv, min fina älskade lilla dotter.
Jag kan inte ens tänka mig in i en sådan situation där jag medvetet skadar henne.
Nä usch.

Folk säger alltid till alla mammor och pappor : "Du är den bästa mamman/pappan ditt barn kan ha"
Skitsnack! Det finns flera tusentals föräldrar som skulle vara bättre lämpade mammor och pappor till ditt barn.


Nu är jag arg, bitter och ledsen.
Jag är så innerligt ledsen för barnens skull.

Tyvärr så sker sådant här ofta, överallt i världen, långt i från alla fall av barnmord uppmärksammas i media.

Mina tankar ikväll och i natt går ut till alla de barn som lever i ständig skräck, terror och misshandel och till de barn som pga ovanstående orsaker idag ligger begravda under jord.






Vill du att nappen ska ersätta tryggheten från dig som förälder?

Vad finns det för anledning till att barn över 3 år använder napp både dagtid och kvällstid?

Själv blir jag helt förskräckt när jag ser "stora" och uppenbart friska barn med napp i munnen och kan inte låta bli att undra, varför?!
Varför har inte barnet slutat med napp?
Har det med trygghet att göra eller latheten hos föräldrarna?

Jag tror både och. Vissa föräldrar är för lata för att ge sitt barn den trygghet den behöver.

Barn föds inte med napp, men många av oss föräldrar introducerar nappen redan strax efter födseln pga olika orsaker, t.ex för att bebisen inte ska gråta non-stop.
Sen är det också så att risken för PSD minskar om bebisen har napp när den sover.
BEBISEN JA! Inte 2 åringen, 3 åringen ELLER 5 åringen.

Det är ingen nyhet att barnet kan få bettfel om det använder napp för länge och för mycket.

Min dotter använde både napp och snuttis från att hon var 3 dagar gammal, inget jag ångrar att jag tillät eftersom hon slutade med nappen innan hon blev 3 år. Nu vet jag inte exakt hur gammal hon var när nappsugandet tog slut, men det var ett bra tag sedan i alla fall. Snuttisen har hon fortfarande kvar eftersom att hon använder den som täcke, filt osv, så den får hon ha så länge hon vill, för så vitt jag vet så skadar inte den tänderna.

Hur reagerar DU när du ser ett barn i åldern 3-6 år ha en napp i munnen?



En sovande nappunge, ca 1 år gammal.

Hur uppfostrar du ditt/dina barn?

Man vet ju att alla föräldrar uppfostrar sina barn olika.
Vissa är väldigt strikta och stränga, andra är mer fria.
Det finns föräldrar som curlar och det finns föräldrar som absolut inte bryr sig om något.


Här hemma är vi ganska så fria i våran uppfostran. Maya har fått lära sig att det är Okej att visa känslor och att det är Okej att säga Nej om man inte vill göra något.
Om hon svär här hemma lägger vi inte så mycket kraft och energi på att förebygga det. Hon vet att det är fult att svära och gör det sällan när vi är bland andra människor. Men hemma får hon, vilket inte gör det så intressant för henne. Hon lockas alltså inte till att svära.

Vill Maya klättra upp för något och faktiskt klarar det själv, varför ska då jag stoppa henne och skrika:
" VAR FÖRSIKTIG SÅ ATT DU INTE RAMLAR!!!"  ?
Då kan hon tappa fokus och.. ja... ramla.
Självklart så står jag bredvid, håller ett vakande öga och ser till att kunna agera snabbt om något skulle ske och SJÄLVKLART så handlar det inte om svindlande höjder eller vassa staket.

Blir hon smutsig när hon är ute och leker? JAAAA vad kul!!! Hon har lekt, hon har haft roligt! Härligt för henne!

Maya är envis som en gris och kämpar verkligen för att få som hon vill, och ofta får hon det.
Varför?
Jo, för att vi väljer våra krig med henne.
Det är så många bråk och tjafs som är onödiga, och då löser vi det genom att välja vilka bråk det är värt att fortsätta med.

Nu blir det säkert världens ramaskri angående detta, kommer väl få en massa ris och buuuuu bland kommentarerna... men det skiter jag i. Jag är glad över att jag inte har en pinne uppkörd i arslet och hindrar mitt barn från att vara, ETT BARN!



Hur gör ni med uppfostran hemma?




En underbart glad liten 1 åring med nyllet fullt av mat! :)



Förskolor och dess säkerhet.

Igår såg jag ( som många andra) på Kalla Fakta. Det handlade om olyckor som sker på landets förskolor.

I programmet fanns också en pappa med som inte bor så långt härifrån, hans son avled efter en olycka på sin förskola tidigare i år. Pojken hade fastnat med sin hjälm i ett träd och blev hängande där, han blev strypt av hjälmen och förklarades avliden på Gävle Sjukhus.
En sån himla tragisk olycka!

Men vart var "pedagogen"?
Jo, hon gick och hämtade tidningen flera meter bort från förskolans gård. Hon såg inte olyckan.


Jag har jobbat på många förskolor och har flera gånger upptäckt brister i "pedagogernas" sätt att ha tillsyn över barnen. Vissa "pedagoger" anser att det är viktigare att gå och hämta kaffe eller något annat än att vara nära barnen.
När man är ute på gården och alla barn leker och har skoj så står ofta "pedagogerna" i en klunga och pratar om oväsentliga saker och har inte ett öga på barnen. Händer en olycka så är sannolikheten stor att dom inte kommer kunna se den.

Som ett exempel så kan jag ta en förskola bara ca 1 mil från där jag bor. Jag har haft många vikariat där.
Det är en liten förskola, med en liten utegård som bara sträcker sig åt ett håll. Gården går alltså inte bakom några husknutar eller liknande.
Varje gång jag har jobbat där och stått ute så har de övriga i personalen ALLTID stått med ryggarna MOT barnen och snackat med varandra. Samtalen kan handla om allt från bästa bantningssättet till hur det gick för någon att gå till frissan.
Ingen vuxen står vid gungorna när barnen gungar, ingen står vid rutschkanorna eller klätterställningen, ingen är vid staketet NÄRA VATTNET och håller koll.
Detta är inte vad jag kallad god tillsyn.

"MEN DET ÄR JU FÖR STORA BARNGRUPPER OCH FÖR LITE PEDAGOGER!!"
Det får man höra ofta.
Jag skiter i hur stora barngrupper det är, för antalet barn SKA inte kunna dra ner säkerheten och tillsynen!
Om det nu är många barn i vissa grupper så borde det vara en större motivation till att hålla mer koll, inte göra en omotiverad!

Sen så har vi ju säkerheten inne..
Oskyddade vägguttag, dörrar utan skydd osv osv..
VEM går igenom förskolorna 1 gång per termin och kollar säkerheten? Knappast någon.
Tyvärr så lär det ofta ske en olycka först innan något händer och säkerheten skärps till.

Ett tips till alla föräldrar; Besök era barns förskolor, ta en rundtur, gå runt och kika på hur säkerheten är just där. Skriv ner vart du upplever brister och kontakta förskoleschef.


Nu vet ju jag också att olyckor sker och att det kan bero på barn som nyss lärt sig gå eller barn som halkar omkull osv, men detta inlägg riktar sig mest mot de allvarliga olyckorna som sker.

Jag har ett duktigt barn!

Har nyss lämnat ungen på dagis och haft ett utvecklingssamtal.
Gick hur bra som helst.Maya utvecklas bra, är kreativ och har inga som helst problem att leka med andra barn eller att vara med i de aktiviteter som personalen planerat.
Känns oerhört skönt att höra.


Så här i efterhand så förstår jag inte varför jag får min ångest inför samtalen.


Utvecklingssamtalsångest.

Jobbat och slitit idag mellan kl 8.00- 15.30, kom hem och mådde som en påse skit.  Ante stod för matlagningen här hemma idag för en gångs skull. Han gjorde nå eget "hitte-på"-recept, det gick att äta i alla fall.

Just nu så njuter jag av tystnaden, ensamheten och mörkret här hemma. Ibland är det bra skönt när karln jobbar natt.

Lite nervös inför morgondagen, ska nämligen på någon form av utvecklingssamtal på dagis då. Jag får alltid dödsångest och panik när det är dags för sådana samtal, jag är så fruktansvärt rädd för att få höra om Maya beter sig väldigt illa osv. Fast under de 3 år som hon har gått på dagis så har jag bara fått höra positiva saker om henne.

Nu ska jag läsa ikapp lite bloggar.


Jag ska sätta Maya på ålderdomshem i 1 vecka så får hon se hur det blir när hon är äldre.

Jag blir gaaaaaleeeen, hur jävla blåst och naiv kan man vara??!
Läste precis en massa idioti i en annan tjejs blogg och kände mig spyfärdig.

"Mycket som händer här & mkt droger här ute, men men livet är så. Nånstans ska ju dom människorna också bo & så jag & E***** på det det e bra kul, eller inte. Men hoppas han lär sig nåt av detta & inte känner sig nyfiken på droger när han blir äldre, bra om man ser lite nä'r man e liten tror ja eller kanske har fel men men. Man kanske vill hålla sig ifrån det sen.. eftersom man ser hut knaz det blir med sånt." Citerat ur tjejens blogg.

Inte nog med att hon stavar som en kratta, hon tänker som en också.

Vill man inte att ens barn ska hålla på med droger och andra negativa substanser så ser man väl till att barnen slipper vara i kretsar och samhällen där sådant visas öppet?

Jag vill absolut inte att Maya ska missbruka alkohol eller droger när hon blir större, så vad ska jag göra åt saken? Ska jag låta henne nu som 4 åring bo och hänga vid Birkagården här i Forsbacka?

Jag vill inte att min dotter ska acceptera att bli misshandlad, ska jag därför visa henne redan nu hur det känns genom att slå henne regelbundet tills hon törs säga Stop!?

Idioti, Idioti.

Det finns något som kallas sunt förnuft.

Finns det mycket droger och annat skit i det område där du och ditt barn bor? FLYTTA!
När ditt barn blir äldre, håll ögonen och öronen öppna och ryck in om du märker att hon eller han blir illa behandlade i ett förhållande.
Lär ditt barn vad som är rätt och fel genom ord, inte genom handlingar.
Välj dina ord klokt.
Men, tjata inte hål i ditt barns huvud, det är då det kan gå riktigt fel.


Bild lånad från google.


Kanske ett tabubelagt ämne? risken att stämplas som en ung, dålig förälder är stor.

Egentligen är det väl tabu att skriva om detta, men jag känner att jag måste ändå, för det kan ju faktiskt vara så att jag får lite bra tips och råd som kan hjälpa mig på vägen.

Som sagt, min dotter är 3 år gammal. Hon kan gå, prata, sova i sitt eget rum i sin egen säng och hon är enormt självständig.
Men, det finns ett stort men i det hela - Trotsåldern.

Alla med barn från åldern 1-5 snackar om trotsåldern och alla har det värre än de andra osv och vissa hävdar till och med att det inte finns någon trotsålder.

Men jag har kommit till den punkt i Mayas 3 åriga liv som jag känner är den jobbigaste, mest krävande och utmattande perioden. Det kan ibland vara så illa att jag börjar gråta och frågar mig själv vad sjutton jag har gjort fel under dessa år.
Har vi verkligen skämt bort henne så himla mycket?

Missförstå mig inte nu, Maya är en underbar och mysig liten flicka som varje dag och kväll berättar för mig och hennes pappa att hon älskar oss, och det är så kul att följa hennes utveckling från ett litet spädbarn och se hur hon förändras och utvecklas dag för dag.

När jag pratar med utomstående så känns det som om att dom tycker att vi har skapat ett monster och det finns inga ord i världen som kan förklara hur smärtsamt det känns i mitt hjärta när man får höra något sådant.

Maya är en flicka, hon älskar kläder och skor - men inte vilka kläder som helst, i byxväg så är det bara tights,leggings och strumpbyxor som gäller. Och självklart så klär vi då henne i det.

På morgnarna så vill hon äta frukost framför barnprogrammen på TV, och det får hon.

Och det händer rätt ofta att hon faktiskt får något när vi är och handlar- fast inte varje gång.

Hon är vårat enda barn, och vi vill ge henne allt vi kan, och det handlar inte bara om materiella ting.

Det kan hända att det verkar som om att vi inte har några gränser och regler, men det har vi, bara det att vi är flexibla i våran uppfostran och är beredda att tänja lite på gränserna ibland.
Är det fel?  Ja i vissa situationer är det nog så.

Vad kommer hända med Maya när hon blir lite äldre? Kommer hon vara extremt krävande?
Om man ska tro några personer som jag har snackat med så kommer tonåren med Maya bli ett helvete rent ut sagt..

Det är så lätt att ge andra pekpinnar över hur man ska uppfostra och sätta gränser, men ingen människa är den andra lik och olika barn har olika behov.

De flesta som sätter pekpinnar i ögonen på en är äldre föräldrar som har max 2 barn, och tror sig därför veta mest om allt.




Är det någon som läser min blogg som kan ge mig tips på hur jag kan göra denna period enklare?

Att skryta om sina barn..trots att det kan sticka i andras ögon..

Ja, det ska man nog passa sig för.
Det finns de föräldrar som det sticker lite extra i ögonen på när de hör eller läser om ett barn som just har lärt sig något som inte deras eget barn i samma ålder kan.

Sen så finns det ju dessa föräldrar som älskar att skryta, som har barn som är bäst på ALLT. Dessa barn var till och med bäst på att födas ur kussimurran, och dom var bäst på att suga tutte. Någon gång under sitt liv så stöter man på dessa föräldrar och då är det ingen idé att prata om sitt eget barn.. varför? Jo, för att ni kommer ändå aldrig kunna bräcka de där supergenierna till ungar som är uppväxta på "mattemjölk" och kunde gå redan vid 6 månader.

Jag är noga med att aldrig skryta om det Maya gör, men.. finns det något som jag blir stolt över eller extra lycklig över så är det klart att jag vill dela med mig om det till alla- helst hela världen.
Ta t.ex det här med när barnen börjar gå, vissa börjar gå aptidigt medans andra tar lite mer tid på sig att utforska golvet innan de är redo att utforska saker på mellan höjd.
Maya räknas till dem som är "sena", hon började gå när hon var 1 år och 1 månad gammal. Självklart så läste man sig blind på alla andra föräldrabloggar,tidningar osv om de barn som började gå när dom var 10 månader och sådant.. och då började jag nästan tro att hon hade något fel.

Man kan inte undvika att jämföra sitt barn med andras.. så är det ju, man jämför, ser skillnader och likheter, och på ett sätt är det nog bra.. men på ett annat inte. Det kan ju resultera i att ett barn drillas alldeles för tidigt till att göra saker, och det kan i sin tur nog leda till en spärr hos barnet och göra utvecklingen mer sen.

Angående Mayas skrivande nu då som jag visade upp och skröt om i förra inlägget så är det så att Maya har varit väldigt intresserad av bokstäver i flera månader och har även utövat uttal på dom.
"A..o..e..u...i...ö...å...ä..."
Sen så började hon skriva, på låtsas, en massa vågiga streck..
Och nu har allt utvecklats till att hon på allvar skriver sitt eget namn, pappa och mamma.

Hon hade en liten udda förfrågan idag när vi satt och ritade och skrev (självklart lär man ju öva lite):
-Mamma, skriv bajs!
-Öhm, varför det?
-Jag vill också skriva bajs!


Ja jag skrev bajs och ungen skrattade nästan så att hon kissade på sig. .men hon försökte aldrig att skriva det själv.

Hon är i en sådan spännande ålder just nu och varje dag så lär hon sig något nytt.

Fan vad underbart det är att vara mamma till just min dotter.




Era barn MÅSTE växa upp som mitt barn!

Skämt åsido!
Men denna kommentar fick jag nyss och jag väljer att svara här i ett inlägg till denna "anonyma" fjant.



SVAR: Var ni tvugna att köra misshandelsmetoden... ehm.. oj, ursäkta 5 minuters metoden på eran son? eller var det bara en snabb utväg för er föräldrar att få era behov tillgodosedda?
Från djupet av mitt hjärta så tycker jag synd om eran son som aldrig har fått sova i eran säng. Som aldrig kommer få känna den där ovärderliga tryggheten på kvällar och nätter, t.ex när mardrömmarna kommer.
Hur gammal är eran son egentligen?
Hur kan du veta att 5 minuters metoden är det bästa för ditt barn? Frågade du honom innan? Tror jag knappast.
Jag säger inte alls att alla barn som inte är uppväxt som mitt far illa, absolut inte.. men faktum är att den där skitmetoden ni har kört på gör mer skada än nytta.
Får han gråta tills han kräks? hur gör ni då t.ex?  byter ni bara sängkläder utan att krama om honom?
Om han har kissat ned sig då? byter ni blöja utan att prata med han?
Förklara för mig hur sjutton ni bär er åt och hur ni pallar med att låta erat barn gråta sig till sömns..

Vårda förhållandet innan det är för sent.

När man blir föräldrar så är lätt att glömma bort sig själv och sin partner, man hittar inte på lika mycket saker med varandra som man gjorde innan och man kanske inte visar varandra lika mycket uppskattning längre.

Då är det bra att "bolibompasexet" finns!

Kl 18 visas Bolibomba- sätt barnet/barnen framför det och ta din sambo i handen och smyg in i sovrummet, pang tjofs,slafs och nafs - 10 min, allt är klart och alla är nöjda och glada. Barnet har inte märkt någonting, förutom att mamma och pappa är på ovanligt gott humör.

Själv är jag jävligt kass på att vårda mitt förhållande, det erkänner jag.. och inte ens en tillstymmelse av "bolibompasex" sker här hemma.. Nä här lever vi i celibat.
Det har till och med gått så långt att kramar och pussar känns som något förbjudet.

Haha.. vi kanske borde göra något åt det innan det är för sent?  Kanske följa mitt eget råd?


När utseendet betyder mer än barnet man bär på.

Något som jag tycker är väldigt sorgligt och hemskt är dessa blivande mammor som inte kan acceptera att de är gravida och att kroppen förändras.

Jag har läst allt för många bloggar och statusar på FB där blivande mammor skriver om sina "problem" med viktökningen, de stora brösten, den stora magen eller bristningarna på magen.

Hallå, det är ju ingen världsnyhet att en kvinnas kropp förändras i samband med en graviditet och att man måste kyssa sin forna kropp farväl.. för ett antal månader framöver.
Om man inte kan acceptera det, varför vill man då så gärna bli gravid?

När man är gravid ska man njuta och fascineras av de förändringar som sker, man ska inte se på sina gamla kläder och deppa ihop. Man ska i stället försöka vara stolt och tänka på att det är en liten minimänniska som ligger där i magen och växer och att det är därför allt som sker, sker.

Varför vara så rädd för att gå upp i vikt? Varför trycka ner sin gravida kropp i ett par försmå byxor som lämnar röda avtryck på magen?

När jag väntade Maya så gick jag ner 5 kg från inskrivningen till andra mötet hos barnmorskan. Det var inget som jag själv hade valt, men fick en rejäl åthutning av min barnmorska som slängde fram information om bantning i samband med en graviditet. Och det som stod där skrämde mig.
Jag bantade inte, men blev ändå rädd.
När Maya föddes så hade jag gått upp de där 5 kilona igen, inte ett gram mer. Jag kan väl kalla mig lyckligt lottad.. men jag hade nog inte gråtit över fler kilon.  Det är trots allt kilon man tappar snabbt efter förlossningen.

Angående bristningar så är det ju så att vissa får det, och andra inte. Jag var en av de som fick dom där helvetesmärkena på magen, flera stycken dessutom och djupa.
Jag var inte ett dugg road över dom.. men så mötte jag en ung tjej i väntrummet hos barnmorskan och hon beklagade sig över sina bristningar, som hon hade fått över nästan hela kroppen; magen, insidan och utsidan av låren, rumpan m.m.. 
Men, hon avslutade sitt beklagande med orden : "Men jag ska vara tacksam, det är inte alla som lyckas bli gravida utan hjälp. Och de som försöker utan resultat vill nog inget hellre än att vara i min sits. Och, det är trots allt mitt barn jag bär på och när jag tänker så, så älskar jag mina skavanker jag har fått med denna graviditet"

En tigermamma- som det så fint heter. En stark tjej med bristningar. En tjej som är stolt över det hon har åstadkommit. En tjej som älskar sitt barn villkorslöst.

Min älskade mage, ca 1½ månad innan Maya kom till världen.


Att sälja sina barn..

Idag har varit en dag som jag helst att hade sluppit, eller ja.. senare delen av dagen i allafall.

Mitt lilla älskade trollbarn bestämde sig tydligen för att sluta lyssna på mig och gjorde allt som hon inte fick. Jag blev arg, försökte prata med henne, men fick bara ett skratt tillbaka.  Jag fortsatte försöka prata med henne, med ord som hon förstår.. vad gör hon då? Jo, hon ger mig en smäll.
Tack liksom.

Men jag bet ihop och undvek att bli som de mammor och pappor som auktionerar ut sina barn till lägst budande på Facebook (läs HÄR).

Och självklart så låter jag inte Maya gå och lägga sig ledsen, så innan läggningen så pratade vi igen, gav varandra en kram och en puss och sa sedan förlåt.Allt frid och fröjd.


Jag kan förstå om man tröttnar på föräldraskapet ibland, men för guds skull, sluta skänka bort era barn över nätet!
Jag vet att det görs med ironi, men det ser fruktansvärt illa ut.
Tänk, om någon snusktant eller snuskgubbe ser det ni har skrivit och tar era skrivna ord bokstavligen, då kanske ni kommer sitta där utan erat barn och gråta över ovissheten över vart barnet är.



Tidigare inlägg



bloglovin



bloglovin

RSS 2.0