"Ni ska allt få se att jag kan ta hand om barnet som jag bär på, ni ska få se att jag kommer växa med uppgiften att vara förälder"
Så många ungdomar, så många vuxna och så mycket ansvarslöst handlande när det kommer till föräldraskap.
Jag vet själv hur det är. Det var några som tvivlade på mig som mamma när jag berättade att jag och Andreas skulle ha barn, många gånger fick jag höra:"Men kommer du verkligen klara av detta? det är ett stort ansvar!Barnet behöver trygghet och stabilitet, ni har ju ingen fast anställning".
Aldrig någonsin har jag känt en sådan stor drivkraft att verkligen visa att jag kan!
Och här sitter vi, med 5 år i ryggsäcken, i våran 4:e lägenhet, 3 rum och kök, Ante jobbar på Sandvik och jag är "fritidsforskare" ;) och inga bidrag - inte ens bostadsbidrag. Vi har klarat oss fint!
Visst, ofta har det känts lite knackigt både ekonomiskt och känslomässigt, men det har ändå fungerat, vi har aldrig gett upp hoppet helt.
Vi har visat att vi kan, trots att vi en gång var två personer som fann lyckan i festandet och alkoholen.
Maya har eget rum som är invaderat av leksaker och hon har två sprängfyllda garderober med kläder.Men utan kärleken så hade hon inte varit trygg. Det är ju så, materiella saker kan INTE ersätta kärlek och omhändertagande.
Men, vissa verkar tro att så länge barnen har de nyaste leksakerna och de finaste kläderna så behövs det inte så mycket kärlek. Och vill man ut och festa 4 dagar/vecka så lämpar man bara över ungen till någon vän eller släkting, spelar ingen roll vem egentligen bara man slipper ansvaret över ett barn.
Sen avnavling - för barnets skull!
Jag fick en fråga i förra inlägget om vad sen avnavling betyder och tänker försöka svara på det så gott jag kan så här mitt i natten med tröttmössa på.
Tänk dig att du ligger kopplad till en maskin som hjälper din kropp att pumpa runt blodet. Blodet kommer ut i din kropp, in i maskinen och sedan in i din kropp igen. Skulle någon eller du stänga av den där maskinen så vore det ju bra om all blod som finns kvar i maskinen hinner pumpas in i din kropp igen, annars kan det ju sluta illa.
Precis så är det med en nyfödd liten bebis.
När barnet föds och tar första andetaget så "behövs inte" moderkakan något mer och moderkakan pumpar på bara några minuter in det sista blodet in i navelsträngen och sedan vidare in i barnet.
När blodet är borta från navelsträngen och har slutat att "pulsera" så blir den vit och slapp och DÅ kan man klämma den med t.ex en peang och klippa av den = sen avnavling.
Allt för ofta så hinner navelsträngen klämmas och klippas innan barnet har tagit sitt första andetag och då har inte moderkakan någonstans att pumpa det blod som finns kvar och allt går förlorat, barnet blir fråntagen rätten till sitt eget blod- välbehövt blod som är fullproppat av stamceller. = tidig avnavling
Enligt många forskare så kan tidig avnavling påverka barnet negativt i framtiden eftersom att barnet har gått miste om så många viktiga stamceller.
Kolla på videoklippet nedan och läs det som står (engelsk text).
Hoppas att svaret duger lite grann i allafall, jag får skriva utförligare någon annan dag annars :)
Våga ställa krav till förlossningspersonalen!
Nästa gång jag blir gravid (om det nu blir någon nästa gång) så finns det hur mycket saker som helst som jag ska göra annorlunda, och då tänker jag mest på förlossningen.
När jag väntade Maya så var det ju min första fullt gågna graviditet och mitt första barn, allt var nytt och jag svävade på moln. Jag läste ALLT som jag kunde komma över angående graviditeter och förlossningar.
När jag hade gått 10 dagar över tiden så vaknade jag med små lätta värkar, kontaktade Antes mamma och fick sedan skjuts av hans morfar till förlossningen.Där tog dom in oss på UL och diverse andra grejer.. fick beordran att dra ut på en promenad eftersom att värkarna inte var så starka. Hade vi inte bott så långt ifrån sjukhuset så hade vi fått åka hem.. + att jag hade inbokad tid för planering av igångsättning dagen efter.
Väl tillbaka från promenaden så hade jag så ont att jag varken kunde sitta, stå eller gå.. När barnmorskorna skulle kontrollera hur öppen jag var så kved jag av smärta. Jag bad om att dom skulle sluta och jag skrek efter bedövningar och lustgas.
När förlossningen satte igång på riktigt så satte vi i en skiva i cdspelaren som fanns på rummet med några lugna och fina låtar som vi hade valt ut speciellt för denna dag.
Smärtan blev värre och barnmorskorna stängde av musiken och jag skrek, jag skrek som om att jag skulle dö. Jag skrek som om att jag blev knivhuggen och bad om att få lyssna på musiken genom hela förlossningen.
Tillslut fick jag Epidural, som tyvärr inte tog bort någon smärta.. den gjorde mig i stället helt förlamad på vänster sida av kroppen. Jag kunde inte klia på mig själv, för det kändes inte, jag kunde inte stå på vänster fot, för då vek sig benet osv.
Jag märkte att personalen blev irriterade på mitt skrikande och de nästan skrek tillbaka. Vad jag än gjorde så var det fel, jag fick inte hålla armarna över huvudet, TROTS att det var den enda sköna positionen för mina armar och axlar just då.
Det var så mycket som hände då som jag ska se till att det inte händer igen.
Nästa gång ska jag skriva ett utförligt brev, som jag ska lämna till min barnmorska på MVC och till förlossningspersonalen på förlossningen.
Där kommer jag kräva att få ha egen musik.
Jag vill ha tillgång till lustgas på en gång och jag vill att epiduralen sätts i riktigt på en gång och att de lyssnar när jag säger att det inte hjälper.
Jag vill ha tillgång till ett badkar eller en dusch och jag vill kunna vandra runt i rummet eller korridoren eller använda mig av en stor pilatesboll.
Men mest av allt så kommer jag att kräva sen avnavling, för barnets skull.
Jag vet många som har blivit avskräckta efter sin första förlossning och vägrar skaffa fler barn. Men jag säger bara: Ställ krav! Det är din kropp, ditt barn och dina känslor!
Ingen annan än DU vet hur ont det gör för just dig. Ingen kan tala om för dig hur du ska känna vid en viss tidpunkt.
Ställ krav!
När jag väntade Maya så var det ju min första fullt gågna graviditet och mitt första barn, allt var nytt och jag svävade på moln. Jag läste ALLT som jag kunde komma över angående graviditeter och förlossningar.
När jag hade gått 10 dagar över tiden så vaknade jag med små lätta värkar, kontaktade Antes mamma och fick sedan skjuts av hans morfar till förlossningen.Där tog dom in oss på UL och diverse andra grejer.. fick beordran att dra ut på en promenad eftersom att värkarna inte var så starka. Hade vi inte bott så långt ifrån sjukhuset så hade vi fått åka hem.. + att jag hade inbokad tid för planering av igångsättning dagen efter.
Väl tillbaka från promenaden så hade jag så ont att jag varken kunde sitta, stå eller gå.. När barnmorskorna skulle kontrollera hur öppen jag var så kved jag av smärta. Jag bad om att dom skulle sluta och jag skrek efter bedövningar och lustgas.
När förlossningen satte igång på riktigt så satte vi i en skiva i cdspelaren som fanns på rummet med några lugna och fina låtar som vi hade valt ut speciellt för denna dag.
Smärtan blev värre och barnmorskorna stängde av musiken och jag skrek, jag skrek som om att jag skulle dö. Jag skrek som om att jag blev knivhuggen och bad om att få lyssna på musiken genom hela förlossningen.
Tillslut fick jag Epidural, som tyvärr inte tog bort någon smärta.. den gjorde mig i stället helt förlamad på vänster sida av kroppen. Jag kunde inte klia på mig själv, för det kändes inte, jag kunde inte stå på vänster fot, för då vek sig benet osv.
Jag märkte att personalen blev irriterade på mitt skrikande och de nästan skrek tillbaka. Vad jag än gjorde så var det fel, jag fick inte hålla armarna över huvudet, TROTS att det var den enda sköna positionen för mina armar och axlar just då.
Det var så mycket som hände då som jag ska se till att det inte händer igen.
Nästa gång ska jag skriva ett utförligt brev, som jag ska lämna till min barnmorska på MVC och till förlossningspersonalen på förlossningen.
Där kommer jag kräva att få ha egen musik.
Jag vill ha tillgång till lustgas på en gång och jag vill att epiduralen sätts i riktigt på en gång och att de lyssnar när jag säger att det inte hjälper.
Jag vill ha tillgång till ett badkar eller en dusch och jag vill kunna vandra runt i rummet eller korridoren eller använda mig av en stor pilatesboll.
Men mest av allt så kommer jag att kräva sen avnavling, för barnets skull.
Jag vet många som har blivit avskräckta efter sin första förlossning och vägrar skaffa fler barn. Men jag säger bara: Ställ krav! Det är din kropp, ditt barn och dina känslor!
Ingen annan än DU vet hur ont det gör för just dig. Ingen kan tala om för dig hur du ska känna vid en viss tidpunkt.
Ställ krav!
För att läsa min förlossningsberättelse, klicka HÄR!
Barnen behöver trygghet från första början!
Jag har skrivit om det förut om ni läser inlägget HÄR.
Men, detta inlägg kommer inte handla om 5 minuters metoden, men något som är snarlikt i allafall.
Ett barn är ett barn, hur man än vrider och vänder på det så är det så. Från att dessa små underbara varelser lämnar mammans (i vissa fall) trygga mage och ibland flera år framöver så har dom en annorlunda dygnsrytm och sovtider än vad vi vuxna har.
De vet inte själva när det är dags att sova, när de inte ska gråta och när det är dag eller kväll.
Jag blir upprörd när jag ser och hör föräldrar som totalt ignorerar sina barns gråt vid läggdags eller vid andra tillfällen.
Många gånger har jag stött på föräldrar som försvarar sitt ignorerande med;
"Äsch, bryr man sig inte och låter han/hon hålla på så ger han/hon sig snart"
I vilken värld lever man då?
Ett barn gråter oftast av en orsak, det kan vara hunger, blöt eller nerbajsad blöja, eller så vill det lilla barnet enbart ha en varm och mysig kram av sin mamma eller pappa.
Varför är det så svårt att då ge barnet den närhet som barnet behöver?
Vad får folk att tro att ignorerande skapar trygga barn?
Jag har haft tur med Maya, hon har nästan aldrig strulat med nattsömn eller liknande, men de gånger hon har gjort det så har inte jag haft ro i kroppen att ignorera. I stället har jag gått in i hennes rum.känt på hennes blöja, satt mig ner bredvid, killat hennes små fötter och sjungit en sång. Fungerade inte det så fick hon lite välling och en mysig stund med mig i soffan. Jag kunde också gå runt och vagga henne i min famn tills hon somnade.
Jag minns speciellt en kväll, då hon hade magknip och inte kunde komma till ro.. då bar jag henne i min famn i 4 timmar, utan att klaga.
Jag vill inte att mitt barn ska gråta efter närhet, jag vill att hon ska få närhet och uppmärksamhet utan att behöva gråta efter det.Jag vill att mitt barn ska känna att "mamma kan jag lita på, hon finns alltid här för mig".
Hur kan man som förälder sitta på dagen och påstå att man älskar sitt barn över allt i världen när man sedan på natten låter sitt barn gråta sig till sömns och till och med kräkas pga gråten?
Hur kan man sitta och lyssna på sitt eget barns längtan efter närhet och tröst utan att göra något åt det?
Visst, man kan ha dåliga dagar som förälder då allt känns hopplöst, men glöm inte att barnet känner av dina känslor och allt blir mycket värre med en förälder som är på dåligt humör.
Min dotter är nu en underbar liten flicka på 3 år som aldrig blir nekad att sova i samma säng som mig och hennes pappa, som alltid blir tröstad vid gråt och som aldrig behöver somna ensam, gråtandes i sin egen säng.
Resultatet av detta är en trygg liten människa som älskar att sova hos mormor,morfar och farmor.
Ett barn är ett barn, hur man än vrider och vänder på det så är det så. Från att dessa små underbara varelser lämnar mammans (i vissa fall) trygga mage och ibland flera år framöver så har dom en annorlunda dygnsrytm och sovtider än vad vi vuxna har.
De vet inte själva när det är dags att sova, när de inte ska gråta och när det är dag eller kväll.
Jag blir upprörd när jag ser och hör föräldrar som totalt ignorerar sina barns gråt vid läggdags eller vid andra tillfällen.
Många gånger har jag stött på föräldrar som försvarar sitt ignorerande med;
"Äsch, bryr man sig inte och låter han/hon hålla på så ger han/hon sig snart"
I vilken värld lever man då?
Ett barn gråter oftast av en orsak, det kan vara hunger, blöt eller nerbajsad blöja, eller så vill det lilla barnet enbart ha en varm och mysig kram av sin mamma eller pappa.
Varför är det så svårt att då ge barnet den närhet som barnet behöver?
Vad får folk att tro att ignorerande skapar trygga barn?
Jag har haft tur med Maya, hon har nästan aldrig strulat med nattsömn eller liknande, men de gånger hon har gjort det så har inte jag haft ro i kroppen att ignorera. I stället har jag gått in i hennes rum.känt på hennes blöja, satt mig ner bredvid, killat hennes små fötter och sjungit en sång. Fungerade inte det så fick hon lite välling och en mysig stund med mig i soffan. Jag kunde också gå runt och vagga henne i min famn tills hon somnade.
Jag minns speciellt en kväll, då hon hade magknip och inte kunde komma till ro.. då bar jag henne i min famn i 4 timmar, utan att klaga.
Jag vill inte att mitt barn ska gråta efter närhet, jag vill att hon ska få närhet och uppmärksamhet utan att behöva gråta efter det.Jag vill att mitt barn ska känna att "mamma kan jag lita på, hon finns alltid här för mig".
Hur kan man som förälder sitta på dagen och påstå att man älskar sitt barn över allt i världen när man sedan på natten låter sitt barn gråta sig till sömns och till och med kräkas pga gråten?
Hur kan man sitta och lyssna på sitt eget barns längtan efter närhet och tröst utan att göra något åt det?
Visst, man kan ha dåliga dagar som förälder då allt känns hopplöst, men glöm inte att barnet känner av dina känslor och allt blir mycket värre med en förälder som är på dåligt humör.
Min dotter är nu en underbar liten flicka på 3 år som aldrig blir nekad att sova i samma säng som mig och hennes pappa, som alltid blir tröstad vid gråt och som aldrig behöver somna ensam, gråtandes i sin egen säng.
Resultatet av detta är en trygg liten människa som älskar att sova hos mormor,morfar och farmor.
