När utseendet betyder mer än barnet man bär på.
Jag har läst allt för många bloggar och statusar på FB där blivande mammor skriver om sina "problem" med viktökningen, de stora brösten, den stora magen eller bristningarna på magen.
Hallå, det är ju ingen världsnyhet att en kvinnas kropp förändras i samband med en graviditet och att man måste kyssa sin forna kropp farväl.. för ett antal månader framöver.
Om man inte kan acceptera det, varför vill man då så gärna bli gravid?
När man är gravid ska man njuta och fascineras av de förändringar som sker, man ska inte se på sina gamla kläder och deppa ihop. Man ska i stället försöka vara stolt och tänka på att det är en liten minimänniska som ligger där i magen och växer och att det är därför allt som sker, sker.
Varför vara så rädd för att gå upp i vikt? Varför trycka ner sin gravida kropp i ett par försmå byxor som lämnar röda avtryck på magen?
När jag väntade Maya så gick jag ner 5 kg från inskrivningen till andra mötet hos barnmorskan. Det var inget som jag själv hade valt, men fick en rejäl åthutning av min barnmorska som slängde fram information om bantning i samband med en graviditet. Och det som stod där skrämde mig.
Jag bantade inte, men blev ändå rädd.
När Maya föddes så hade jag gått upp de där 5 kilona igen, inte ett gram mer. Jag kan väl kalla mig lyckligt lottad.. men jag hade nog inte gråtit över fler kilon. Det är trots allt kilon man tappar snabbt efter förlossningen.
Angående bristningar så är det ju så att vissa får det, och andra inte. Jag var en av de som fick dom där helvetesmärkena på magen, flera stycken dessutom och djupa.
Jag var inte ett dugg road över dom.. men så mötte jag en ung tjej i väntrummet hos barnmorskan och hon beklagade sig över sina bristningar, som hon hade fått över nästan hela kroppen; magen, insidan och utsidan av låren, rumpan m.m..
Men, hon avslutade sitt beklagande med orden : "Men jag ska vara tacksam, det är inte alla som lyckas bli gravida utan hjälp. Och de som försöker utan resultat vill nog inget hellre än att vara i min sits. Och, det är trots allt mitt barn jag bär på och när jag tänker så, så älskar jag mina skavanker jag har fått med denna graviditet"
En tigermamma- som det så fint heter. En stark tjej med bristningar. En tjej som är stolt över det hon har åstadkommit. En tjej som älskar sitt barn villkorslöst.
Håller helt med dig! Är så trött på att alla bara tjatar om vikt hit och dit, alla ska bli smala och bla bla bla... Listan kan göras lång. och att man ens har mage att gnälla när man är gravid är en gåta för mig. Jag gick upp ca 20 kg när jag va gravid men kände mig så vacker och så stolt.
Vikten kan man ta itu med efter man fött och ammat klart tycker jag. Det är ingen tävling om vem som går ner snabbast eller mest efter en förlossning.
Och är man så omogen att man ens funderar på att banta under graviditeten eller att man fortfarande måste ha Small på kläderna så kanske man ska vänta med att skaffa barn tills man inser att livet inte bara handlar om vikt och utseende! Så det så! :-)
Finns inge finare än bebismagar ju! längtar tills jag blir redo. jag skulle va så stolt:) Bristningar har jag redan från viktökning så några fler att faktiskt va stolt över gör inget!
Jag gick ner 13 kg under min graviditet. Inte pga bantning men det fanns gott om att ta av och jag hade ett konstant illamående i 8 månader av 9. Mvc hade helst sett att jag minskat mer genom motion men pga illamåendet kunde jag knappt göra något. Hade jag klarat att motionera så kanske jag hade sluppit preklampsin.
Så All viktnedgång är inte negativ under en graviditet, men gör man det medvetet bara för sitt eget egos skull då är det något galet i planeten..
Det är vansinnigt att klaga att man går upp i vikt när man är med barn, vem gör inte det?? Sj har ja haft problemet att GÅ UPP i vikt dom senaste månaderna :-s Jag längtar nästan tills ja får bäbismage :) brisningar har ja sen ja va "tjockis"(m kärlek i rösten) tidigare så d va väl skit samma :-P
Kopierar din text om detta med undantag där jag tar bort din personliga bit..Hoppas det är ok?!
