Två kvällar i rad har vi kikat på Woodstock filmer här hemma, vi började allt med filmen "Taking Woodstock" som handlar om en ung kille som låter Woodstocks arrangörer arrangera själva festivalen i hans lilla stad.
En äldre man hyr ut sin mark och allt är bara så harmoniskt, ja.. nästan allt i allafall.
Filmen baseras på en verklig historia om hur det gick till med förberedelserna osv.
Väldigt bra film, kan verkligen rekommendera den.

Och igår så kikade vi på "Festival Express" som spelades in 1970 när ett gäng musiker b.la Janis Joplin  är på ett tåg och åker runt i Kanada för att göra en massa konserter, bra film där också med helt autentiska bilder, inga skådespelare alls.

Och efter det så kikade vi på en riktig Woodstock film, där man också fick se alla förberedelserna men även musikerna när dom uppträdde på scen.
Det roliga var att man fick se de personer som "Taking Woodstock" handlar om, den unga killens föräldrar, han som hyrde ut sin mark m.fl.

Woodstock har alltid fascinerat mig på alla sätt.


Fan alltså, jag hade velat leva och varit ung under 60-talets slut och 70-talets början.
Jag hade velat vara just där..på woodstock, dansat naken i leran, trippat på LSD och njutit av fantastisk musik och av den gemenskap som varje människa hade just där och då.
Jag hade befunnit mig i en mysko hippiebuss och varit med i orgier och jag hade levt som om de 3 dagarna var mina sista.

Men, det kommer ju aldrig hända.
Som världen ser ut nu så kommer det aldrig mer bli så harmoniskt som det var just då.

Åker man på festival nu för tiden så möts man av stela människor som inte ens hejar, det skriks, det bråkas och folk är antingen väldigt onyktra eller totalt nyktra.
Det närmaste jag har kommit Woodstock är nog Rock Am Ring i Tyskland-2006, och då tänker jag på drogerna och gemenskapen på campingområdet.
Droger fanns i alla tält, man kunde få vad man ville. Folk satt längs vägen med stora plakat där det stod vad dom sålde.


Fan, jag hade velat leva då när musiken var som bäst!